Från ANDRA sidan

1943 dog George Ritchie och återvände sedan till livet igen med en häpnadsväckande berättelse upplevelsen av döden och livet därefter.

"Från andra sidan" är en berättelse som ger några av de mest häpnadsväckande och förunderliga, dock mest hoppfulla beskrivningar av livet bortom döden som förts fram under vårt århundrade.

George G Ritchie, har varit praktiserande psykiater i staten Virginia i 27 år. Han har under denna period innehaft förtroendeposten i t ex Richmond Academy of General Practice, Department of Psychiatry of Towers Hospital i Charlotteville, Virginia; han har dessutom grundat Universal Youth Corps Inc.

Han är gift med Marguerite Shell; de har en son och en dotter.

Om man blickar bakåt på filosofins historia och utveckling kan den gott sägas vara fixerad vid döden. Döden har alltid varit en djup och grundläggande angelägenhet för filosofer. Det är därför inte underligt, att jag blev intresserad, när jag som tjugoettårig filosofistudent 1965 fick höra talas om en man som upplevt en uppenbar klinisk "död", som gjort en otrolig upplevelse. Men det var inte bara det. Den här mannen var en aktad läkare. Vid det fallet arbetade han som psykiater men hade dessutom fjorton års erfarenhet som allmänpraktiker bakom sig. Han var också villig att dela sin upplevelse med andra. Jag utnyttjade naturligtvis tillfället att höra honom tala, blev djupt imponerad och "lagrade" upplevelsen i mitt minne. När jag senare hörde andra liknande berättelser, började jag forska i upplevelser gjorda i dödens närhet.

Psykiaterns namn är George Ritchie, och nu publicerar han sin berättelse: en av de tre eller fyra mest fantastiska och väldokumenterade "döds"upplevelser som jag känner till. Doktor Ritchies berättelse i sig är häpnadsväckande; den blir ändå mer fantastisk, när man gör klart för sig att många hundra människor som varit nära att dö, återvänt med anmärkningsvärt likartade berättelser.

Många kommer att fråga sig: "Var George Ritchie (och var alla de andra som befunnit sig i sådana omständigheter) verkligen död?" Det är obestridligen så att om "död" definieras som det kroppsliga tillstånd från vilket det är omöjligt att återställa funktionerna - vilket förefaller synnerligen rimligt - då var ingen av dessa personer döda. Hela frågan om det slutliga kriteriet för att fastställa död i klinisk bemärkelse är emellertid mycket aktuell för närvarande. Även inom medicinsk vetenskap är frågan oklar. För egen del är jag nöjd med att konstatera, att vilket tillstånd man än bedömer som slutgiltig, kroppslig död så har doktor Ritchie och andra i likhet med honom kommit den mycket, mycket närmare än de flesta människor. Av enbart den anledningen är jag för min del mycket villig att lyssna på vad de har att säga.

En annan fråga som ofta kommer upp i samband med dessa upplevelser är vilken effekt de har på dessa människors liv. Doktor Ritchies upplevelse har - vilket framgår av hans berättelse - haft en oerhörd, ja faktiskt central effekt på hans liv. Tyvärr kan bara de av oss som är nära vän med honom riktigt förstå djupet av den vänlighet, förståelse och kärleksfulla omsorg om andra som karaktäriserar denne märklige man.

Med dessa ord vill jag stiga åt sidan och presentera er för min vän George. Jag hoppas att ni genom denna bok skall komma att känna och tycka om honom som jag och min familj gör.

sid. 56

Det var första gången under hela den här upplevelsen som ordet "död" kom för mig i samband med vad som hände.

Men jag var inte död! Hur kunde jag vara död och ändå medveten?

Död var ... jag visste inte vad. Borttoning. Ett intet. Jag var jag, helt och hållet vid mina sinnen. Det var bara det att jag saknade en fysisk kropp att fungera i.

Ursinnigt slet jag i täcket för att dra bort det från skepnaden i sängen. Alla mina ansträngningar åstadkom inte ens en vindpust i det lilla tysta rummet.

Till slut sjönk jag förtvivlad ner på sängen. Eller gjorde det tankemässigt: i själva verket berörde min från kroppen lösgjorda varelse den inte. Där, precis där, låg min egen skepnad och substans; ändå var den lika avlägsen från mig, som om vi befunnit oss på olika planeter. Var detta vad döden betydde? Denna separering av en del av en person från resten.

Jag är inte säker på, när ljuset i rummet började förändras; plötsligt märkte jag att det var ljusare, mycket ljusare, än det var förut. Jag snodde runt för att titta på nattlampan på sängbordet. Inte kunde väl en enda 15-wattslampa åstadkomma så mycket ljus?

Jag stirrade förvånad allt eftersom ljuset tilltog. Det kom ingenstans ifrån men verkade lysa överallt samtidigt. Alla lampor på hela avdelningen skulle inte kunna avge så mycket ljus. Alla lampor i världen skulle inte kunna det! Det var ofattbart ljust: det var som om en miljon svetslampor lyste samtidigt. Och mitt i min förvåning kom en prosaisk tanke, som troligen fötts ur någon biologiföreläsning vid universitetet: "Jag är glad, att jag inte har fysiska ögon nu", tänkte jag. "Det här ljuset skulle förstöra näthinnan på en tiondels sekund."

Han skulle vara för ljus för att titta på. För nu såg jag, att det inte var ett ljus utan en man, som hade kommit in i rummet, eller snarare, en man gjord av ljus, trots att detta inte verkade mera rimligt för mitt förstånd än den otroliga intensiteten i ljuset som han utgjordes av.

I samma ögonblick som jag blev varse honom, formade sig en befallning i min hjärna. "Stå upp!" Orden kom inifrån mig, och ändå hade de en auktoritet, som enbart mina tankar aldrig hade haft. Jag ställde mig upp, och som jag gjorde det, kom den häpnadsväckande övertygelsen: "Du står inför Guds Son."

Åter verkade begreppet forma sig självt inuti mig, men inte som en tanke eller spekulation. Det var ett slags kunskap, omedelbar och fullständig. Jag kände till andra fakta om Honom också. För det första att detta var den mest fullkomliga manliga varelse jag någonsin mött. Om detta var Guds Son, då var hans namn Jesus. Men ... detta var inte den Jesus jag mindes från mina söndagsskolböcker. Där var Jesus mild, god och förstående och förmodligen något av en vekling. Den här personen var makten själv, äldre än tiden och ändå modernare än någon jag någonsin mött.

Framför allt visste jag med samma förunderliga, inre visshet, att den här mannen älskade mig. Det som flödade ut från denna person var ovillkorlig kärlek långt mer än känslan av makt. En häpnadsväckande kärlek. En kärlek som gick utöver mina vildaste fantasier. Denna kärlek kände till alla osympatiska saker om mig - grälen med min styvmor, mitt häftiga humör, sextankarna som jag aldrig kunde kontrollera, varje elak och självisk tanke och handling sedan den dag jag föddes - och tog emot mig och älskade mig likafullt.

När jag säger, att Han kände till allt om mig var detta helt enkelt ett påtagligt faktum. För in i rummet - tillsammans med Hans strålande närvaro hade också varje enskild händelse i hela mitt liv kommit - samtidigt, fastän jag måste beskriva dem en och en, när jag berättar. Allt som hade hänt mig, fanns där bara, fullt synligt, och det kändes nytt och aktuellt och föreföll äga rum i just det ögonblicket.

Hur det var möjligt visste jag inte. Jag hade aldrig tidigare upplevt sådana omständigheter, som vi nu tycktes befinna oss i.

Till 1:a sidan