Jag vill berätta för dig om en tapper man vid namn Er, son av Armenios, till börden en pamfyler. Denne stupade en gång i en drabbning. Då de övriga liken upptogs på tionde dagen, när de redan hade övergått till förruttnelse, var hans kropp däremot välbehållen. Den fördes hem för att begravas. Men när han på tolfte dagen låg på bålet, vaknade han åter till liv. Och nu berättade han, vad han sett i den andra världen. Han förklarade, att när hans själ hade lämnat kroppen, hade den vandrat åstad tillsammans med många andra. De hade kommit till ett underbart ställe, där det fanns två öppningar i jorden intill varandra och likaledes två andra öppningar i himmeln mitt över de förra. I mellanrummet satt domare; när dessa hade avkunnat sin dom, bjöd de rättrådiga att gå genom den högra öppningen och i himmeln, sedan de först hade anbragt ett tecken på det fällda utslaget på deras bröst; men de orättrådiga lät de gå genom den vänstra öppningen nedåt, och dessa hade på ryggen tecken på alla sina ogärningar. När han själv kom fram, hade de sagt till honom, att han borde bli budbärare till människorna om förhållandena i den andra världen, och de befallde honom därför att höra och se allt, som försiggick där på platsen. Han såg nu, hur själarna, sedan domen blivit avkunnad över dem, gick bort genom den högra öppningen i himmeln eller den vänstra öppningen på jorden. Genom de båda andra öppningarna gick andra själar, som dels uppsteg ur jorden, betäckta med smuts och damm, dels nedsteg från himmeln, rena och vita. De som så kom såg alltid ut som kom de från en lång resa, och de gick med glädje bort till ängen som fanns där och slog sig ner där som till en festlig församling. De som var bekanta hälsade varandra, och de som kom ur jorden frågade de andra om förhållandena i himmeln, och tvärtom. De berättade varandra sina öden. Somliga berättade under jämmer och tårar, då de erinrade sig de svåra lidanden, som de genomgått eller bevittnat på sin underjordiska vandring; och denna vandring var tusenårig. Men de som kom från himlen skildrade sitt lyckliga liv däruppe och allt det obeskrivligt sköna som de där hade skådat. Att här framlägga skildringen i dess helhet, Glaukon, skulle ta allt för lång tid. Men huvudsumman var den, sade Er, att för varje begången synd i tur och ordning skulle envar få lida straff tiofalt, nämligen en gång om året under loppet av hundra år (detta gällde som längden av ett människoliv), och således tio gånger under loppet av tusen år. De som eventuellt hade många människors död på sitt samvete eller hade förrått städer och krigshärar och bringat dem i slaveri eller gjort sig skyldiga till andra missgärningar skulle alltså få lida tiodubbla straff för allt detta. Om de däremot hade övat välgärningar och varit rättrådiga och fromma, skulle de få sin lön efter samma grunder. Det finns ingen anledning att upprepa vad Er berättade om dem, som dött strax efter födelsen eller efter en helt kort livstid. Det fanns efter hans framställning ännu större lön och straff för dem som hade visat vördnad eller förakt mot gudar och föräldrar, ävensom för mördare.

Vidare berättade Er, att han varit närvarande, när en person tillfrågades av en annan, varest Ardiaios den store befann sig. Denne Ardiaios hade en gång varit självhärskare i en stad i Pamfylien, tusen år tillbaka i tiden; han hade, som det berättades, dödat sin gamle fader och en äldre broder, och även många andra gudlösa gärningar skulle han ha begått. Den tillfrågade hade då yttrat: »Han har ej kommit hit, och han lär väl ej heller komma. Ty vi har här varit vittne till en hemsk syn bland många andra. När vi var nära öppningen och stod i begrepp att uppstiga efter alla våra prövningar, fick vi plötsligt se denne man jämte åtskilliga andra - flertalet var självhärskare, men där fanns också några privatpersoner, några särskilt svåra brottslingar. just när dessa trodde att de skulle få uppstiga vägrade öppningen att ta emot dem; den uppgav ett vrål närhelst någon försökte att komma upp, som hörde till dessa obotliga brottslingar, eller som inte hade sonat sitt brott tillräckligt. Och där stod rysliga män med eld som lyste tvärs genom kroppen, och när de fick höra ljudet grep de somliga av dem och bortförde dem. Men Ardiaios och några andra band de till händer och fötter och huvud, kastade ned dem, flådde dem och släpade dem utmed vägen på sargande törnen; och för dem som gick förbi berättade de alltid, att de nu förde dem bort för att kasta ned dem i Tartaros, och de nämnde även anledningen.» Och av alla de många olika lidanden, berättade Er vidare, som de hade utstått, var ingen att jämföra med deras fruktan för att vrålet skulle höras just då de ville stiga upp; och deras glädje var stor, när det var tyst och de fick stiga upp.

Sådana var ungefär de olika straffen, och de utdelade belöningarna motsvarande dem fullkomligt. Men sedan var och en hade tillbragt sju dagar på ängen, stod de upp och vandrade därifrån på den åttonde; och på fjärde dagen kom de till ett ställe, där de uppe i höjden såg ett ljus tvärs över hela himmeln och jorden, rakt som en pelare, närmast jämförliga med regnbågen, men renare och mera strålande än denna. Efter ännu en dags resa kom de dit; och där såg de mitt i ljuset nedhängande från himmeln de yttersta ändarna av dess kedjor; det är nämligen detta ljus som binder himmeln och håller samman hela dess omkrets, liksom kabeln löper runt om treroddareskeppet och sammanhållen det. Vid ändarna var Ödets slända fästad, och det var genom den som alla sfårerna sattes i svängning. Sländans axel och hake var av stål, men dess trissa var sammansatt både av stål och andra ämnen. Denna trissa hade följande beskaffenhet. Formen var densamma som brukas hos oss, men att döma av Ers framställning måste man tänka sig den så, som om i en stor, allt igenom ihålig kula funnes en annan likadan men mindre kula, alldeles som två skålar, som var inpassade i varandra; och likaså en tredje, en fjärde och ytterligare fyra andra. Ty de i varandra inpassade skålarna var inalles åtta; sedda ovanifrån visade de sina kanter såsom cirklar, men de bildade en sammanhängande yta som en enda cirkel runt om axeln, vilken gick tvärs igenom medelpunkten i den åttonde kulan. Den första och yttersta sfären hade den bredaste kanten, därnäst kom den sjätte, i tredje rummet kom den fjärde, i fjärde rummet den åttonde, i femte den sjunde, i sjätte den femte, i sjunde den tredje och i åttonde den andra. Den största sfärens kant var brokigt färgad, den sjundes var den mest glänsande, den åttonde fick sin färg av den sjundes ljus, den andra och den femte hade lika färg, gulare än de förra, den tredje hade den vitaste färgen, den fjärde var rödlätt, den sjätte var den näst vitaste av dem alla. Hela sländan svängde runt åt ena hållet, men samtidigt rörde sig de sju inre sfärerna långsamt i den rakt motsatta riktningen. Av dessa rörde sig den åttonde med den största hastigheten; därnäst och med lika stor hastighet inbördes kom den sjunde, sjätte och femte; den tredje graden av hastighet i denna tillbakagående rörelse hade, som det tycktes, den fjärde sfären; den fjärde graden innehades av den tredje, och den femte graden av den andra. Sländan svängdes omkring i Ödesgudinnans sköte. På den övre ytan av varje sfär stod en sirén, som således också svängde omkring och som lät höra en klingande ton; och alla åtta tonerna förenade sig till en enda harmoni. Runt omkring och på lika avstånd satt på var sin tron tre andra kvinnor, Moirerna, Ödets döttrar, Lachesis, Klotho och Atropos, vitklädda, med kransar på huvudet; och de sjöng efter sfärernas harmoni, Lachesis det förflutna, Klotho det närvarande och Atropos det tillkommande. Klotho berörde med sin högra hand tid efter annan den yttre omkretsen av sländan och hjälpte till att svänga omkring den, Atropos gjorde med sin vänstra hand detsamma med den inre omkretsen, Lachesis tog omväxlande den yttre omkretsen med den ena handen och den inre omkretsen med den andra.

Så snart de hade kommit dit, hade de genast måst gå fram till Lachesis. En gudomlig härold, en profet, uppställde dem nu först i ordning, tog därpå från Lachesis' sköte lotter och levnadskall, steg upp på en hög talarestol och sade:

»Så talar Ödets dotter, den jungfruliga Lachesis. Hören på, I dagsländors själar! Här börjar en ny förgänglig tidsperiod för ert förgängliga släkte. I skolen nu välja ert livs genius - det är ej denne, som skall välja er! Den som först får lotteri må först välja det livskall, som skall bli hans livs öde. Dygden har ingen herre: hon stannar hos den som hedrar henne och flyr den som ringaktar henne. All skuld ligger hos den som väljer: gud är utan skuld.»

Efter dessa ord kastade han ut lotterna till dem alla, och var och en tog upp den lott, som föll framför honom (med undantag av Er, som ej fick lov till det); och därigenom fick man reda på, vilket rum i ordningen man hade fått. Strax därpå hade härolden lagt fram på marken framför dem prov på de olika levnadsbanorna, och dessas antal var mycket större än antalet av de närvarande. De var av allehanda slag; ty där fanns alla djurs levnadsbanor och alla olika mänskliga livskall. Där fanns självhärskares banor, somliga räckande hela livet igenom, andra avbrutna i mitten och slutande med fattigdom, landsflykt och tiggeri. Och där fanns levnadsbanor för män med rykte för sitt utseende och sin fägring, sin styrka och kampduglighet eller för sina förfäders börd och stora egenskaper; och där fanns sådana för män som saknade all berömmelse. Och där fanns motsvarande levnadsbanor för kvinnor. Däremot fanns det ej någon ordning med avseende på själens beskaffenhet, då olika val av levnadsbana nödvändigt måste inverka olika på själen. Men allt annat var blandat tillsammans med vartannat, även som med rikedom och fattigdom, med sjukdom och hälsa, ävensom mellantillstånd mellan dessa.

Och sedan hade härolden, enligt vad budbäraren från den andra världen berättade, ytterligare talat dessa ord: »Även den som kommer allra sist får ett lyckligt och gott liv, om han blott väljer med förstånd och sedan lever med allvar. Den som får välja först må ej vara vårdslös i sitt val; och den som väljer sist må ej misströsta.»

Sedan härolden sagt detta, gick den som fått på sin lott att välja först genast fram och valde det främsta självhärskardömet. I sin dårskap och lidelse valde han utan att riktigt ha tagit alltihop i betraktande; han märkte icke det öde, som var förenat därmed - att han till allt annat ont också skulle behöva förtära sina egna barn. Men sedan han väl hade fått tid att tänka över saken slog han sig för sitt bröst och klagade över sitt val; ty han aktade ej på det som härolden hade sagt - han gav ej sig själv skulden till det onda utan skyllde på ödet och gudarna och på allt snarare än på sig själv. Han var en av dem som hade kommit från himmeln, och under sitt föregående liv hade han levat i en väl ordnad stat, men hans dygd berodde endast på vana och ej på filosofi. Och man kunde verkligen säga, att bland dem som råkade ut för en dylik olycka var det åtminstone lika många som hade kommit från himmeln; dessa hade nämligen ej prövat lidandet. Men de som hade kommit ur jorden och där både själva lidit och sett andra lida, gjorde i allmänhet ej sitt \,al i hastigt mod.

Det var nu ett skådespel, väl värt att se, berättade Er, när de olika själarna valde sina levnadsbanor: både ömkligt och löjligt och högst underbart. De valde i allmänhet med ledning av erfarenheter från sitt föregående liv. Så hade han sett den själ som en gång hade tillhört Orfeus välja en svans levnad: av hat till kvinnokönet, som hade dödat honom ville han ej födas av en kvinna. Han såg Tamyris' själv välja en näktergals liv. Han såg vidare en svan byta sitt liv mot en människas liv, och samma var förhållandet med andra musikaliska djur. Den själ som enligt lottdragningen valde i tjugonde rummet valde ett lejons liv: det var Ajas, Telamons son, som ville undvika att bli människa, då han ännu kom ihåg domslutet angående vapnen. Efter denne kom Agamemnons själ, som likaledes hatade människosläktet på grund av sina utståndna lidanden och därför tillbytte sig en örns liv. Atalantas själ skulle välja bland de mellersta; då hon såg den stora heder, som tillföll en atlet, kunde hon ej stå emot utan valde en sådans liv. Därefter såg han Epeios', Panopeus' sons, gemål, vilkens själ valde en konstförfaren kvinnas natur. Långt borta bland de sista hade han sett narren Tersites ikläda sig en apas gestalt. Av en händelse hade Odysseus' själ fått den sista lotten och gick nu fram för att väl a. Minnet av hans forna vedermödor hade befriat honom från all ärelystnad, och nu gick han omkring och letade mycket länge efter en av offentliga värv fullkomligt obunden människas lugna levnadsbana; när han äntligen upptäckte denna, liggande någonstädes avsides och försmådd av alla andra, yttrade han att han skulle ha tagit just den även om han hade fått välja först; och nu valde han den med glädje. Likaså ändrade djuren sin natur, somliga blev människor, andra gick över till nya djurformer, så att de orättrådiga förvandlades till vilda djur, de rättrådiga till tama; och där förekom alla slags förvandlingar.

När alla själarna hade valt sina levnadsbanor gick de fram till Lachesis i den ordning, som deras lotter anvisade. Hon gav nu åt var och en den genius eller demon, som han hade valt, för att denne skulle vakta hans levnad och hjälpa honom att uppfylla sitt öde. Denna demon ledde honom först fram till Klotho, som med sin hand svängde runt sländan och så bekräftade det öde han valt. Sedan han rört vid sländan, fördes han av demonen till Atropos, där hon spann sina trådar; hon gjorde hans öde oåterkalleligt. Därifrån vandrade han lika oåterkalleligt till Ödesgudinnans tron. Sedan nu både hans själ och de andra hade gått förbi denna, vandrade de alla åstad till Lethes slätt; det var under en kvävande och olidlig hetta, ty inga träd växte där, och ingen växtlighet fanns där. Efter aftonens inbrott lägrade de sig vid floden Ameles; den flodens vatten kan intet kärl behålla. Av detta vatten måste alla dricka ett visst mått; men de som inte tänkte sig för drack för mycket, och alla dessa glömde allting i och med det att de drack. Men när de hade lagt sig till vila uppstod vid midnatt åska och jordbävning; och genast fördes själarna därifrån åt olika håll till att födas här uppe på jorden; och de flög såsom stjärnfall.

Själv hade Er hindrats från att dricka av vattnet. Men huru och på vilken väg han hade kommit tillbaka till sin kropp, visste han ej. Men när han plötsligt slog upp ögonen fann han sig liggande på bålet.

På detta sätt, Glaukon, har denna berättelse blivit räddad och har ej gått förlorad. Även oss kan den väl rädda, om vi tror på den. Och då skall vi lyckligt kunna komma över Lethes flod utan att orena vår själ. Mitt råd är att vi i den övertygelsen, att själen är odödlig och i stånd att bära både allt ont och allt gott, oavbrutet följer den väg som leder uppåt och med vis insikt på allt sätt beflitar oss om rättrådigheten.

Jämför med Principernas förklaring av människans andliga kropp

Till 1:a sidan