Helen Keller

Helen Keller, 1880-1968, blev blind och döv vid två års ålder,
men trots detta stora handikapp blev hon genom en lärarinnas stora uppoffring i stånd till högre studier.
Hon skrev en känd självbiografi:

Föddes 1880. Innan hon fyllt två år förlorade hon genom sjukdom både syn och hörsel. "I nästan sex år" säger hon, "hade jag inget begrepp om vare sig natur eller själ, död eller Gud. Jag tänkte bokstavligt talat med min kropp. Utan något undantag är mina minnen från den tiden animaliska ... det fanns inte ett spår av känsla eller rationellt tänkande i dessa distinkta men uteslutande kroppsliga upplevelser. Jag var som en omedveten lerklump. Men sedan plötsligt, jag vet inte hur eller var eller när, gick en impuls från en annan själ genom min hjärna och jag blev medveten om språk, om kärlek, om de vanliga tingen i naturen. om gott och ont! "

Mödosamt lärde hon sig steg för steg namnen på de ting hon kunde vidröra - hon lärde sig tala och lyssna med sina händer. Hon lärde sig läsa - skriva och skriva maskin - hon antogs vid Radcliffe College och tog examen med glans. Ingen kvinna har någonsin blivit mer välförtjänt hyllad.

Avskuren från ljus och ljud var hennes andliga förnimmelser mycket intensiva. Hon förstod Swedenborgs visioner av goda och onda andar eftersom hon levde på ett andligt plan. Helen Kellers bok ger oss en säker kännedom om den andliga värld där hon levde oemottaglig för den fysiska världens oro. Denna kännedom gav henne mod och tro och blev ett ljus i hennes mörker.

Jämför med Principernas förklaring av andliga världen.

Dikt om SWEDENBORG

"Himlen öppnade för honom sina höga portar"

O mitt blinda mörkers ljus.

O ande aldrig fjärran!

Så snart som timlig oro gror

Du är mig när.

I min själ som juveler klara lyser

Dina budskaps helga mening.

Tills död med varsam hand mig leder

Till närheten av den jag älskar -

Min fackla här i mörkret.

Min glädje evig där.

/Helen Keller

kap.7

Swedenborgs uttalanden avseende glädje och lycka är lika otaliga som blommorna och bladen på ett fruktträd i full blomning. Man blir därför inte förvånad när han förklarar att en människas liv finns i glädjen i det hon känner böjelse för - med andra ord i det hon älskar.

När jag vände mig bort från naturen började jag fråga om Gud och blev på nytt förbryllad. Vänner försökte tala om för mig att han var Skaparen. att han fanns överallt, att han kände alla människors behov. glädje och sorg och att ingenting hände utan att han visste om det i förväg och drog försorg om det. Några med ett välvilligt sinnelag sade att han var barmhärtig mot alla och lät sin sol lysa över god såväl som ond. Jag drogs oemotståndligt till en så underbar Gudom, väl värd att älskas, och jag längtade verkligen efter att förstå honom bättre. Jag mötte senare Phillips Brooks och han hjälpte mig med rörande ord att fatta den centrala sanningen att Gud är kärlek och att denna kärlek är "mänsklighetens ljus".

Emellertid kunde jag inte bilda mig någon klar föreställning om förhållandet mellan denna gudomliga kärlek och den materiella världen. Jag gick många gånger vilse bland skuggor och i ovisshet. vandrande fram och tillbaka mellan det ljus som var så obeskrivligt lugnande och det naturens kaotiska mörker som tycktes så verkligt att det inte kunde bestridas. En dag blev jag strålande lycklig och fick en förnimmelse av Gud när jag "betraktade" en utsökt fjäril som just lämnade sin kokong, torkade sina vingar i solen och sedan fladdrade bort över några låga smultronstånd. Någon berättade för mig hur de gamla egyptierna såg på fjärilen som symbol för odödlighet. Jag var betagen. Jag tyckte att det borde vara så att sådana vackra former av liv inom sig skulle ha kunskap om något ännu skönare. Likväl fortsatte denna inre förvirring att oroa mig tills en dag en plötslig blixt av intuition uppenbarade ett oändligt under för mig.

Jag hade i en halv timme suttit stilla i biblioteket. Jag vände mig till min lärarinna och sade: "En underlig sak har hänt mig! Jag har hela tiden varit långt borta och ändå har jag inte lämnat rummet." - "Vad menar du, Helen?", frågade hon förvånat. "Jo," utropade jag, "jag har varit i Atén!" Knappt hade orden lämnat min mun förrän en klar häpnadsväckande visshet tycktes tränga in i mitt sinne och sätta det i brand. Jag förnam hur min själ existerade i fullständigt oberoende av rummets och kroppens betingelser. Det stod klart för mig att det var emedan jag var en ande som jag så levande "sett" och upplevt en plats som låg hundratals mil borta från mig. Avstånd hade ingen betydelse för anden! I detta nya medvetande lyste Guds närhet. Han som själv var en allestädes närvarande ande. Skaparen som dväljs samtidigt överallt i hela universum. Det faktum att min lilla själ trots blindhet, dövhet och en skröplig kropp kunde nå ut över kontinenter och hav kom mig att ännu en gång jubla. Jag hade brutit min begränsning och i beröringen funnit min syn. Jag kunde läsa visa mäns tankar - tankar som i århundraden har överlevt deras förgängliga liv och jag kunde äga dem som en del av mig själv. Om det var så, hur mycket mer skulle då inte Gud, den oändliga anden, kunna överbrygga det onda i naturen - olyckor, plåga, fördärv - och komma nära sina barn. Dövhet och blindhet vore då inte av någon verklig betydelse. De kunde förvisas till mitt livs yttre område. Naturligtvis förstod jag inte detta med mitt barnsliga sinne. Men jag kände att jag mitt verkliga jag kunde lämna biblioteket och i tankarna besöka vilken plats jag än önskade och jag var lycklig. Detta var det lilla frö ur vilket mitt intresse för andliga ting växte.

Jag var vid den tiden inte särskilt förtjust i berättelserna i Bibeln med undantag för berättelsen om den godhjärtade nasaréen. Skapelseberättelsen, utdrivandet av Adam och Eva från Eden för att de ätit av en särskild frukt, syndafloden och Herrens vrede och hämnd tycktes mig ha stor likhet med de grekiska och romerska myter som jag läst - och där fanns mycket få gudar och gudinnor som jag kunde beundra.

Jag var mycket missräknad att jag. i den bibel som min snälla tant framhöll för mig som en gudomlig bok, inte kunde finna någon likhet med den gudom vars ansikte lyste så kärleksfullt. skönt och strålande i mitt hjärta. Hon berättade historier för mig ur Uppenbarelseboken och fortfarande kände jag en tomhet som jag inte kunde förklara. Vad kunde jag se i en strid mellan Gud och drakar och behornade djur'? Hur kunde jag förena den eviga pinan hos dem som kastades i den brinnande sjön med den Gud som Kristus förklarat vara kärleken'? Jag undrade varför en särskild Guds stad skulle beskrivas ha gator av guld och väggar av ädla stenar när himlen måste vara uppfylld av andra lika praktfulla ting - berg, fält, oceaner och den härliga fruktbara jorden, så vilsam för våra fötter? Den rörande berättelsen om Kristus som tröstade de sörjande, helade de sjuka, gav ljus åt de blinda och talförmåga till de stumma, grep mig djupt. Men hur kunde jag tillbe tre personer - Fadern, Sonen och den Helige ande? Var inte det ett slags mångguderi, som straffades så grymt på Gamla testamentets tid?

Till 1:a sidan