De som har befattat sig med uppkomsten av evangelierna, visste att de skulle skriva för att tillgodose vissa önskemål hos de första kristna. De flesta evangelisterna på den tiden gav en ganska djärv tolkning av Jesu lära och liv, mindre för att erbjuda en objektiv historisk redogörelse än med avsikt till omvändelse. Många av Jesu lärjungar väntade hans snara återkomst och ansträngde sig därför inte att skriva ned vad de mindes om Jesu ord och gärningar utan förde det vidare muntligt till sina efterföljare. När åren gick och Jesus inte kom tillbaka beslöts att samla och skriva ner de mest skilda muntliga berättelser. Fyra av dessa redogörelser finner vi i Bibeln: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Som representativa redogörelser ska vi undersöka Matteus och Johannes evangelium.

A. Matteus-evangeliet

Lärjungen Matteus är inte Matteus-evangeliets skrevs av en okänd författare ungefär år 80 efter Kristus. Fastän ingen verklig hållpunkt med avseende på författarens identitet är för handen, så motsvarar dock hans skriftspråk och betraktelsesätt en man av judiskt blod.

Författaren skrev evangeliet för att förklara ett förvirrande problem. Vid det kristna evangeliets utbredning i den grekiska världen förorsakade det faktum, att judarna inte i stora skaror antog kristendomen det första århundradets kristna ledare förlägenhet i stigande grad. Kristendomen hade misslyckats i sitt första fälttåg. De icke-judiska kristna hade antagit de judiska skrifterna (Gamla Testamentet) som sin Bibel, emellertid uppfylldes inte det profetiska programmet för frälsningen, såsom det var upptecknat däri. Det utvalda folket hade försmått Jesu budskap och grekerna antog det! Den kristna religionen utvecklades på den snabbaste vägen till en grekisk religion. Genom kristendomens stora framgång i den grekiska världen blev svårigheterna med detta problem bara ännu större. Händelser inträffade på ett sätt som stod i fullkomlig motsats till Gamla Testamentets profetiska förutsägelser. Några årtionden efter judarnas förkastelse av Jesus blev den heliga staden Jerusalem förstörd av det romerska riket. Judarna fördrevs ut ur Judéen och följaktligen blev deras existens som en helig nation utplånad.

För Matteusevangeliets författare var lektionen tillräcklig. Jesus var verkligen den länge efterlängtade Messias. Han kom till det utvalda folket, men judarna avvisade honom och beseglade därigenom hans öde. De blev nu också fördömda och bestraffade. Himmelriket, som ursprungligen var det judiska folkets rättmätiga arv, togs ifrån dem och gavs till dem, vilka erkände hans värde, nämligen grekerna.

Författaren hade planerat att skriva en bok om denna historiefilosofi. Han beslöt sig för att framställa Messias liv från hans härkomst och födelse till hans uppståndelse enligt de judiska profetiorna, för att visa att Jesu ord och verk uppfyllde profeternas stora löften. Med den långa stamtavlan ville författaren övertyga läsaren att Jesus var en ättling till kung David och följaktligen kvalificerad som Messias. För att särskilt betona att allt vad Jesus gjorde, skedde för att uppfylla profetiorna tillfogar han ofta sin kommentar: "Men allt detta har skett, på det att vad Herren sagt genom profeterna skulle fullbordas. " Medan författaren utgår från en förskjuten synpunkt är många som läser Matteusevangeliet övertygade om att Jesu korsfästelse var oundgänglig, för att uppfylla profetiorna.

B. Johannes-evangeliet

Johannes evangelium skrevs också i ett bestämt syfte. Evangeliets stil och innehåll får oss att dra slutsatsen, att författaren förvisso inte var aposteln Johannes, utan en grek, som troligen författade evangeliet omkring 100 till 110 år efter Kristus. Genom att skriva detta evangelium försökte författaren att förmedla det judiska frälsningsbudskapet i enlighet med grekiskt tänkesätt. De första anhängarna av kristendomen använde sig vid återgivandet av budskapet av judisk terminologi. Man måste vara förtrogen med den judiska apokalyptiken och det messianska tänkesättet för att kunna förstå dess utsagor. Det var ett krav på den tiden att fortplanta den kristna läran på grekisk mark och skänka översättningen universellt uttryck. Johannes evangelium är svaret på denna önskan. Författaren försökte att, med hänsyn till språk och begrepp, förklara det kristna evangeliet, att det för hans icke-judiska läsare var mera förståeligt än det strikta judiska uttryckssättet. Av denna orsak är skillnaden mellan Johannesevangeliet och de andra evangelierna så påfallande.

Johannesevangeliets författare ändrade kronologin i händelserna. Han ställer Jesu tempelrening i början av hans mission och inte i slutet. Jesu mission varar ungefär tre år i stället för ett eller två år, som de andra evangelierna antyder. Han förlägger det mesta av Jesu verksamhet från Galiléen till Judéen och Jerusalem. Ännu anmärkningsvärdare är de förändringar som författaren företar sig i formen och innehållet i Jesu lära. Liknelserna och de korta profetiska uttalandena är försvunna och i deras ställe finner vi långa avhandlingar, på symboliskt uttryckssätt, som ger ord och händelser en dubbelmening. De andra evangeliernas teman: Guds rike, rättskaffenhet, bot, förlåtelse - är ersatta med teman som - evigt liv, ljus, sanning, frihet, blindhet, mörker och härlighet. I Johannesevangeliet förkunnar Jesus att han har fullbordat det verk som Gud gav honom i uppdrag (Joh. 17:4) och hans sista ord på korset är: Det är fullbordat! " (Joh. 19:30) Denna mening står i motsats till Paulus', som trodde, att Messias högsta funktion var den att döma världen, och att Jesus av denna anledning måste komma åter för att fullborda det messianska uppdraget. Matteus gigantiska målning av den yttersta domen som följer på återkomsten, försvinner hos Johannes och ersätts av en annan slags dom, som äger rum i den mänskliga själen. I Johannes blir uppståndelsen, den andra tillkommelsen och den helige Andens (tröstaren) gåva ett. Hos Johannes omnämnes inte Jesu födelse, dopet, frestelsen, förklaringen, dödskampen i örtagården och himmelsfärden. Jesu mänskliga egenskaper träder i bakgrunden och han rör sig genom de på varandra följande scenerna i evangeliet som en fullkomlig mästare i varje situation, tills han på slutet självmant går till korsfästelse och i döden.

Vi måste förstå, att författaren ville visa Jesu liv och död i ljuset av sin egen tro. Han var angelägen om att fastlägga Jesu ställning i det andliga universum och hans förhållande till den eviga verkligheten. (Joh. 1:1-18) Detta var de ting som intresserade honom och som upptog honom, inte vad Jesus verkligen sade eller gjorde. Om än det fjärde evangeliet kan tjäna som gott andaktsmaterial, så kan det emellertid inte användas som historisk, faktisk källa för Jesu liv.

Som historisk källa för Jesu liv och förkunnelse måste vi förlita oss på de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas). Resultatet av det teologiska studiet av de synoptiska evangelierna bekräftar fullständigt den nyligen uppenbarade sanningen, att Jesu ursprungliga uppsåt inte blev uppfyllt och hans mission har förblivit ouppfylld.