Publicerat: 30 mars 2005, 05:30 SVD
När folk hör ordet schamanism tänker de flesta på något som förekommer bland stambefolkningar i någon djungel eller på den sibiriska tundran. Under alla omständigheter lever schamaner i ett så kallat primitivt samhälle. Man ser knappast en högteknologisk modern stat som Sydkorea framför sig. Ändå är schamanismen sedan mycket länge den starkaste religiösa traditionen på den koreanska halvön. De facto intar den en så central roll att jag vill hävda att det är omöjligt att förstå sig på de två koreanska staterna utan att känna till dess roll i ländernas såväl gemensamma som senare skilda historia.
Själva ordet schaman kommer från de sibiriska stammarna och kan för lekmannen lättast identifieras som en medicinman av den typ de nordamerikanska indianerna har. (Dem man oftast ser dansande krigs- eller regndanser i cowboyfilmer.) Samerna kallar samme person nåjd, hos koreanerna benämns de mudang och är till 90 procent kvinnor. I alla sammanhang fungerar dessa personer som ett slags karismatiska lokalpräster,
vilka av omgivningen uppfattas som utrustade med extraordinära krafter. Schamaner tar kontakt med andevärlden i avsikt att lösa hälso- och andra problem eller för att skapa fruktbarhet. En annan vanlig funktion är att hjälpa döda andar in i andevärlden, sådana döda som inte insett, eller vägrar erkänna, att de avlidit och därför håller sig kvar i denna värld. Något som i Korea anses kunna förorsaka såväl dålig hälsa som ekonomisk katastrof för de efterlevande.
Det finns två traditionella metoder för schamaner att komma i kontakt med andar och gudar. Den ena är att i extas nedkalla dem för att låta sig besättas och den andra är att i extas ge sig ut på så kallade själsresor för att besöka dem där de befinner sig. Det extatiska tillståndet uppnås på olika sätt, men den klart vanligaste metoden är olika former av rytmisk dans till trumma. I Korea finns främst besättelseschamanism, även om själsresor förekommer i undantagsfall.
En människa tvingas alltid till att bli mudang, antingen genom arv eller genom
att individen drabbas av en oförklarlig sjukdom som dels inte vill gå över och dels inte kan botas på något konventionellt vis. På koreanska benämns detta sinpyong, eller "gudssjuka". Det enda som hjälper är att en redan etablerad mudang driver ut de osaliga andar som besatt personen och introducerar mera samarbetsvilliga väsen som efter detta agerar som den nyblivne schamanens så kallade hjälp-andar (momju). Det rör sig om en initiationsrit med ett döds- och återfödelsetema, samt ett slags bröllopsceremoni mellan den nya schamanen och dess hjälp-ande.
Då koreanskan tillhör de ural-altaiska språken har den förmodligen sina språkliga rötter i Sibirien. Det är därför inte underligt att de där förekommande religiösa animistiska traditionerna samtidigt följt med till halvön. Det är också historiskt väldokumenterat att de tidiga koreanska kungarna uppfattades som ett slags schamaner.
När de kinesiska kulturella influenserna växte i styrka omkring 500 e Kr fick den inhemska religionen konkurrens först från
den organiserade buddismen, och successivt kom även konfucianismen att få fäste i landet. Eftersom Konfucius bland annat säger att människan ska hedra andarna men inte direkt involvera sig med dem, betraktade konfucianerna schamaner som vulgära (en schaman som besätts av andar kan ju inte anklagas för att hålla en distans till dem). Offentligt liv i Korea har alltsedan 1300-talet i det närmaste fullständigt dominerats av den patriarkala konfucianismen. Myndigheterna har oftast antingen ignorerat eller förnekat schamanismens förekomst. Konfucianismen betonar bland annat mannens överhöghet över kvinnan och de mäktigas över vanligt folk. Detta är en av de främsta anledningarna till att schamanismen kom att bevaras bland kvinnor och hos bondebefolkningen. Men även om schamaner under vissa perioder förföljts aktivt och ibland fördrivits ut ur städerna, har de hela tiden kunnat verka i det fördolda och i utkanterna av samhället.
Det schamanistiska idématerialet har vidare utövat stort inflytande på de så
kallade nya religionerna som började uppstå under 1800-talet i mötet med västerländska influenser. I dag beräknar man att Sydkorea har omkring 200 nya religioner. Dessa centreras nästan alltid kring en karismatisk individ som av gruppen anses ha särskilda insikter och talanger av sakral art. De uppvisar alla synkretistiska tendenser och innehåller material från flera religiösa traditioner. Till exempel har en av sekterna, som dyrkar landets mytologiske grundare Tangun, en flagga som bär en symbol vilken kombinerar en svastika med en davidsstjärna. Bland de mera kända nya religionerna från Korea finns de så kallade "Moonies", där ledaren Moon Sun Myung utnämnt sig själv till den reinkarnerade Jesus och sin hustru till dito heliga Maria.
Till buddismen är relationerna mera ömsesidigt synkretistiska. Buddagestalter är mycket vanliga gudsrepresentationer i schamanceremonier. Buddisterna å sin sida har intimt samröre med en typ av manliga schamaner som kallas paksu, vilka enligt lokal sed väljer ut goda
begravningsplatser. Dessa paksu har även influerats av den kinesiska taoismen, som kom till Korea samtidigt med buddismen. Direkta taoistiska religionsuttryck försvann i det närmaste omedelbart då de var för snarlika den lokala folkreligionens. Att dess sofistikerade filosofi förblivit en del av kulturarvet visar sig på den sydkoreanska flaggan med dess symbol för Tao i blått och rött. Runt omkring yin och yang i fullkomlig balans finns de fyra trigramen som representerar de fyra elementen såsom de används i orakelboken "I Ching".
Genom sin flexibilitet och anpassningsförmåga, tillsammans med det faktum att kvinnor i Korea en stor del av tiden lever skilt från männen, har schamanismen inte bara lyckats överleva utan också satt sin prägel på hela det koreanska samhället. Dessutom rimmar de konfucianska idealen om stram manlig kultivering av själen - för sitt eget och samhällets bästa - illa med det koreanska folkets extroverta sociala kultur. Tänk bara på de konfucianska gentlemännen i parlamentet som
kastar valurnor och pappersbuntar på varandra eller sätter sig på golvet och gråter när de förlorat en omröstning. Kanske passar därför de schamanistiska ceremonierna - där klienterna ofta både skojar och bråkar med den besättande anden - koreanerna bättre än den ordnade och svala konfucianismen.
Enligt Yi Yoon Bum, forskare i koreansk schamanism på landets ledande universitet, det statliga Seoul National University, accepteras schamanismen i högre grad nu än på något tusental år. Han menar också att antalet mudanger vida överstiger tidigare uppskattningar och att de fått betydligt mer svängrum. Enligt honom finns det hela 300 000 aktiva schamaner i landet i dag.
Det är dock inte bara Sydkorea som präglas av den schamanistiska traditionen. Även i Nordkorea, så kommunistiskt det nu är, finns tydliga tecken på att den hållit sig kvar. Exempelvis lär den store ledaren Kim Il Sung på 50-talet ha anlitat en mudang för att genomföra en schamanceremoni avsedd att föra hans drunknade sons vilsna själ in i
paradiset. När Kim fortsättningsvis iklädde sig rollen som riksschaman inser man hur stark föreställningen om schamanhärskare är bland koreanerna. Kim Il Sung var aldrig någon särskilt god kommunist, snarare nationalist och traditionalist. Varför då inte bli enväldig kung med magiska krafter och stora monument? Hela den nordkoreanska samhällsstrukturen kan sägas reflektera koreanska traditioner med kungen och överklassen som exploatörer av undersåtarna. Med sin familjebaserade nomenklatura och straff för förrädare i tre generationer spelar regimen på gamla lokala föreställningar om att såväl positiva som negativa specialbegåvningar är ärftliga.
När jag vid ett besök i Söul förra året träffade journalisten Kang Chol Hwan, expert på interkoreanska frågor, hävdade han att schamaner i Nordkorea även i dag stundom anlitas av folk från det regerande partiet och av militären. Huruvida ceremonierna utövas öppet kunde han inte säga, men han menade att folket fortfarande har en stor schaman att tillbe, vilket han
såg som en bidragande orsak till att diktaturen alltjämt fungerar.
Ett tidigare, liknande samhälle har faktiskt funnits i Nordostasien i modern tid. Baserat på en reformerad animistisk religion, shinto, etablerade japanerna under första delen av 1900-talet ett samhälle med kejsaren som gud i centrum. Påfallande likt det system vi finner i Nordkorea i dag även med sina militaristiska övertoner. Situationen här har alltså på det stora hela inte förändrats sedan den japanska ockupationen upphörde. Det som skiljer är ordval och retorik.
Med tanke på vilken central roll schamanistiska tolkningsmodeller spelar på den koreanska halvön är det förvånande att de inte tilldragit sig större uppmärksamhet. Till stor del kunde man tidigare hålla myndigheterna med sin aviga inställning ansvariga. Men numera kanske orsaken snarare är att koreanen ser schamanismen som en del av privatlivet. Den associeras med något som den lokala traditionen uppfattat som mindervärdigt, om än nödvändigt. Går man till en schaman talar
man inte gärna vitt och brett om det.
Men om vi inte tar denna inre konflikt med i beräkningen vid en analys av utvecklingen på halvön är omständigheterna svåra att begripa. Det blir ofattbart att ett land som Nordkorea kan fortsätta att existera om man inte inser hur traditionalistiskt samhället är. Samtidigt är det väldigt vilseledande att landet oftast benämns som stalinistiskt. Snarare präglas det av kejsarkult och konfucianism (som exempelvis visar sig i att man i stället för bilder på förfäder i hustemplet påbjudit folk att ha bilder på far och son Kim i varje hem), kombinerat med en tro på visa personer med extraordinära krafter. Kommunistpartiets ideologi kan helt enkelt liknas vid en ny religion uppbyggd av kända enheter som folket kan identifiera sig med och som därmed accepteras. Kan de dessutom isoleras i den utsträckning som hittills varit fallet har inga andra intryck möjlighet att förändra situationen. Det är väl möjligtvis på denna punkt det under de senaste åren börjat brista, vilka
gör att vi kan nära en förhoppning om förändringar i framtiden.
Samtidigt präglas den önskan om återförening som finns på bägge sidor även av explosivt våld; ytterligare ett uttryck för motsättningen mellan konfucianism och schamanism, det vill säga den konfrontationsvilliga schamanismen (det arkaiska arvet) och det kinesiska idealet av ett kalkylerat och övervägt yttre som okänsligt uppfyller sina plikter. Trots att de på många nivåer är varandras motsatser har båda systemen familjen som utgångspunkt, vilket gör att folken i bägge landsändar fortsätter att uppleva en gemensam identitet.
Om koreanerna kan lära sig att utnyttja denna historiskt betingade motsättning i sin kultur och i stället låta de konträra elementen samverka tror jag att de framgångsrikt kommer att hantera de problem som uppkommer. Sydkorea har ju tämligen fredligt gått från en repressiv militärdiktatur till en fungerande och relativt välbeställd demokrati på bara femton år. Även om det är en lång väg att vandra kan Nordkorea med
diplomatiskt och ekonomiskt stöd av sina bröder och systrar i syd tillsammans med Kina och Japan kanske göra det samma.
Det allvarligaste hindret för en återförening är nog den enorma skillnaden i ekonomisk utveckling. Nordkoreas ekonomi är i dag i trasor, infrastrukturen eftersatt på alla plan. I en nyutkommen bok av professor Lee Ji-Soon vid Seoul National University beräknas kostnaden - vid en plötslig kollaps av regimen i nord - för varje enskild sydkorean till omkring 20 000 kronor de närmaste 15 åren. Under alla omständigheter bör nog USA och Ryssland spela underordnade roller om allt ska kunna gå fredligt till. Korea är en intern, möjligen asiatisk, angelägenhet.