Reseskildring från ChungPyung, Korea.

Del1:

Jag var i Korea i april, maj i år (1999).

Jag förberedde mig genom att läsa en hel del av dom tal om Chung Pyung som kommit via nätet.

Speciellt var texten The Significance of Hoon Dok Hae by Professor Taek-Young Oh

värdefull för att förstå den långa andliga förberedelsen av det som nu sker i Chung Pyung.

En märklig händelse (andliga orsaker?) var att min far, som var 86 år,

och allt svagare sedan en operation 1985 hastigt blev sämre i mars.

Efter att jag vakat en vecka hos honom, så gick han fridfullt över till den andliga världen, den 19 mars. Samma datum som vår dotter Lena fyllde 9 år.

Det var både födelsedagstårta och allvarlig eftertänksamhet den dagen.

Även med kunskap om Principerna och den andliga världen, så kan jag inte säga att

jag kände direkt glädje över att min far gått vidare från sitt jordeliv.

Det är ju också ett definitivt slut på en relation och alla minnen det för med sig.

Vi hade välsignat båda mina föräldrar. Därför försökte vi efter bästa förmåga hålla en

Seung Hwa för min far på hans rum, samma dag som han dog.

När jag senare fick veta att även Lorentz far dött samma dag, så börjar man fundera över hur och med vilken betydelse saker kan sammanträffa på detta sätt.

Klart är att tack vare att min far dog, så kunde han vara med på den 7-generationers välsignelse som jag skulle åka på till Korea.

Efter att vi tillsammans med släkten, begravt min far, så var det bara dagar kvar till avresan.

Jag reste från ett grått Landvetter på tisdagseftermiddagen den 13:e (oj!) april.

En skakig landning på deGaule flygplatsen, där till och med flygkaptenen bad om ursäkt efteråt, fick mig att fundera en del över hur denna resan skulle fortsätta.

Nåväl, solen sken, och det var spännande att se Concorden rulla ut, troligen på väg till New York. Spännande att sitta i kafeterian och se plan från världens alla hörn rulla förbi utanför fönstret. Exotiska afrikanska jumbojetar, som jag aldrig sett på Arlanda eller någon annanstans. Det känns verkligen att Paris är en internationell storflygplats.

En intressant händelse var när jag skulle växla till mig lite franska pengar för att kunna betala fikat. Efter att jag växlat kom det några japanska turister och ville växla tillbaka från fransk valuta. Av någon anledning så ville mannen bakom disken att dom skulle betala ytterligare 2 franc. Dom grävde i sina väskor utan framgång. Då fick jag en impuls av osjälviskhet. Jag lade upp 2 franc och såg hur mannen skrattande tog emot dom. Jag kände mig glad över min lilla goda insats. När jag gått vidare för att ringa till min hustru, så ser jag en sedel ligga ensam på en bänk, utan någon i närheten. Jag tar upp den, och ser att det är en Israelisk sedel valör 10.

Jag upplever att på något sätt jag har blivit gottgjord på detta sätt. En bra start på resan. Och en påminnelse om att vi ALLTID får igen på något sätt (inte alltid som vi själva tänker) vad vi givit andra i godhet.

Jag tänker på tiondet som vi (=jag) oftast har svårt att tro på.

Kl. 22.00 rullar den koreanska 747:an ut med mig sittande vid ett av fönstren.

Bredvid mig är en ledig stol, och bredvid ett äldre koreanskt par, som dom senare berättar skall hem på besök, efter att ha arbetat i Italien. På en skärm ser vi hur planet lyfter och tar kurs västerut ! (fel håll). Tydligen är trafiksituation så att man ibland får svänga iväg åt andra hållet. Vi svänger snart av norrut, och passerar Brüssel, Holland, Danmark, södra Skåne och Öland. Över Öland känns lite turbulens. Utanför är det helmörkt. På kartan ser vi hur vi passerar St. Petersburg

Moskva och närmar oss Uralbergen. Då har alla dragit ner för fönstren för att sova.

Jag kikar rakt framåt i planets färdriktning och kan se hur gryningen går upp långt fram över östra Sibirien som en tunn gulröd strimma. Oerhört vackert!

Jag somnar gott efter att vi ätit koreansk mat (Pi Bim Bah, grönsaksröra) över St. Petersburg. Den koranska kvinnan bredvid mig visar hur jag noggrant skall röra ihop alla ingridienserna som kommer upplagda i små skålar.

När jag vaknar (vid 8-tiden svensk tid) är vi redan över Peking, och nerstigningen har börjat.

Vi äter en frukost, och jag ser hur vi kommer ut över Gula Havet, väster om Korea.

Spännande att se ner på massor av fiskebåtar som likt ett leksakspussel breder ut sig. Vädret är som en strålande svensk midsommardag. Detta är ändå bara

i mitten på april.

Staden breder ut sig med som det verkar oändligt många höghusområden.

En jättestad på 10 miljoner invånare.

Efter landningen, så ser jag ca. 25 jumbojet 747 uppradade.

Alla med Korean Airs beteckning.

Detta betyder väl två saker, dels att dom har många långdistnasflygningar från Korea, och att dom inte förnyat sin flygplansflotta ännu.

Jumbojeten är ju ändå en gammal modell idag.

Efter att ha växlat pengar, så frågade jag i turistinformationen om vägen till Segye Ilbo och hotellet vi skulle bo på. Dom tyckte jag kunde ta taxi, men jag ville uppleva

samhället inifrån och tog därför tunnelbanan. Svettigt värre eftersom temperaturen nu var uppe säkert över 25 grader.

När jag letat mig till den sista stationen, så stöter jag ihop med Karsten från Danmark. Han har kommit från Danmark med ett annat plan.

Det var åter en påminnelse om den andliga världens vägledning, eftersom Karsten varit på hotellet innan, och lätt kunde visa vägen dit.

Vägskyltar existerar inte som vi är vana vid. Och koreanerna talar för det mesta ingen engelska alls. Skulle man fråga 10 personer på gatan något på engelska, så gissar jag att 7 st. skulle bara ruska på huvudet åt frågan.

Hotellet hade en stor bild av ett bröllopspar på väggen. Och jag trodde naturligtvis att detta var en bild från Välsignelsen i februari. Men som dom senare berättade för oss, så var detta hotell ett välkänt hotell för brudpar, som firade sitt bröllop på hotellet. Därför den stora inbjudande väggbilden.

På kvällen gick vi ut Karsten och jag, för att pröva den koranska maten.

Alldeles utanför hotellet låg ett område med massor av små restuaranger.

En del såg mer ut som ett gatustånd, med presenning, och en säng för ägaren med tv. Trots denna enkelhet var det inget fel på varken mat eller vänligt bemötande.

Att äta med pinnar tog en del träning, men till sist fick jag till och med beröm efter ca. 2 veckor.

En måltid med 4-5 sorters skålar, ris och kött, gick på ca. 4000-5000 won.

ca. 28-35 SKR. Det är lätt att räkna om won till kronor. Stryk 3 nollor och gånga med 7.

Nästa dag var en mellandag, så jag besökte en del parker och berget med Seuol tower. Där blev jag tilltalad av tre äldre damer som var Jehovas vittnen. Där fanns också en kristen grupp i vita koreanska kläder som dansade. Mycket vackert.

Fredag morgon blev vi bussade ut till Ilhwa området.

Kostym anbefalldes så dom vita kläderna fick ligga kvar i väskan.

Där samlades vi tillsammans med ca. 500 japanska och koreanska ledare,

i en stor samlingssal.

När vi satt oss ner så hälsade en koreansk kvinna på oss.

Döm om min förvåning när det visade sig vara Yo Han Lees hustru, som jag aldrig träffat förut. Bredvid henne satt Yo Han Lee själv, som blev lika överraskad. Att

hamna bredvid varandra bland alla dessa 600 människor måste väl vara ett bevis på övernaturliga krafters vägledning.

Vi fick vänta en bra stund ca. 2 timmar, innan Sanna Föräldrar kom. Detta därför att SM hade flugit direkt från senaste talet någonstans i Asien, till Korea och ceremonin.

Innan dom kom hade vi som var nationella representanter (tack för det Lorentz), fått gå fram till dom 2 främsta raderna. Jag hade Karsten från Danmark, och Hannu Hassinen från Finland bredvid mig.

Efter applåder, så kom SF och Sanne Far tände 4 (tror jag det var) 1 m stora ljus.

Efter alla gjort kyong be, så började rev. Kwak läsa upp namnen på dom som skulle ge representativa kyong bes. Jag tror jag var nr. 3 eller 4. Vi gick fram 3 och 3. När nu tänker på det efteråt så känns det mer nervöst än när5 jag verkligen stod där. Det var en varm och fin atmosfär. Jag gick först fram, vilket innebar att jag ca. 10 sek. fick stå ensam framför SF. Hur skulle ni ha gjort. Skulle jag tittat direkt på dom eller

mer ödmjukt ner i golvet? Nåväl jag tittade direkt på dem och försökte med ett vänligt leende visa min uppskattning att få vara i denna unika position. Efter kyong be så gick jag tillbaka. Tyvärr så missade jag att be någon ta ett foto av detta (för mig) historiska ögonblick. Hoppas det fastnade på någons video.

Efter detta så vill jag minnas att SF själva gick fram och gjorde kyong be mot scenen. Detta är något unikt och fint tycker jag. Att dom fortfarande upphöjer

idealet Sanna Föräldrar på detta sätt.

Efter detta gick SF upp på scenen igen och Sanne Far bad en lång bön ca. 20 minuter, samtidigt som dom båda stod upp hållande hand, och den andra utsträckt framför sig. Vad jag kunde förstå av översättningen så var det en bön av tacksamhet över allt som hänt ända sedan den första tiden i NordKorea. Tårarna strömmade ner på Sanne Far. En oerhört gripande bön. Jag förstår nu verkligen dom skildringar från den första tiden, om hur alla verkligen gav 100% av allt dom hade för missionen.

Detta lyser så klart igenom, trots den höga åldern på Sanne Far. Hur var det inte när han var i 30 års åldern i Pusan, eller tidigare i PyongYang.

Efter detta så gick dom ut och vi fick dela på det Heliga Bordets alla frukter. Efter ca. 45 min. kommer Sanne Far tillbaka och han börjar tala till oss. Han beskriver…

Efter en stund kommer han sakta gående mot oss västerlänningar. Det är ett ögonblick av spänning. Jag får verkligen en känsla av att detta är en mycket speciell person. Oavsett min tro på honom som Messias. Han har ett djup och ett allvar som jag aldrig upplevt hos någon människa tidigare. Han tittar på oss och säger sedan att vi skall inte ha någon översättning via headset. Han skäller på oss lite för att vi inte förstår koreanska. Det är ju fullt förståeligt med tanke på att han för länge sedan sagt att ingen översättning till engelska skulle vara tillåten. Samtidigt upplever jag hans hjärta att han vill att även vi skall kunna ta del av vad han säger. Det är inte en arg fader utan en kärleksfull tillrättavisande fader vi ser. Han skämtar och grimaserar med dom japanska/koreanska ledarna. Jag förstår nu vilken hjärtlig personlig relation han har med många av dom.

Nästa morgon så är det ledarmöte där vi får en genomgång av räkfisket i vattnen på det södra halklotet.

Vi får även smaka ett smakprov av fiskepulvret. Det smakar gott och räka.

Del2:

På lördag fick vi vägledning av Hannu Hassinen att komma ut till bussen till ChungPyung. Det var en lokalbuss som på ca. 2 timmar tog oss ut på landet och till

byn närmast Chung Pyung. Lokalbefolkningen tittade på oss västerlänningar med resväskor och annat, som normalt aldrig transporteras på en lokalbuss.

Som att åka 53:an i Stockholm med resväskor och full packning. Undra vad dom tänkte!

När vi kommit till byn, så kom vi till ett av kyrkans center där, som ordnade taxi sista biten. ca. 2-3 km. När vi kommit fram så togs vi om hand av en koreansk bror som skrev in oss. Efter att ha gått upp för den branta backen till det hus där engelsktalande 40-dagars pågick, så fick vi

gå in och lyssna till mrs. Richardssons frågor och svar från de ca. 25 bröder och systrar som var där.

Redan nästa morgon skulle "förfäders"-ceremonin med Dae Mo Nim ske.

Vi avslutade med den tradionella bönen på koreanska vid Tree of Love,

var och hållande ett brinnande ljus.

Efter en god natts sömn, så var det dags att stiga upp och gå upp för berget till alla Heliga träd, och längst upp be vid Tree of Blessing, med storslagen utsikt över sjön.

Väl nere igen så åt vi frukost nere vid vattnet. Nu var klockan ca. 7.

Att äta med pinnar hade jag ju redan tränat, fast det kändes ändå ovanligt.

Kimche, till varje måltid. Soppa och ris var obligatoriskt. Sjögräs förpackat i små

plastförpackningar hörde också till den dagliga matritualen.

Och oj vad vacker naturen var. Att sitta 1 meter från vattnet med så många bröder och systrar från hela världen var en stor upplevelse.

Skall jag ärligt summera dom 10 dagarna i Chung pyung så måste jag säga andligt mycket inspirerande med alla bröder och systrar. Men fysiskt mycket tröttsamt.

Dels den korta sömnen. Dels alla långa vandringar upp och ner mellan

matplatsen och vår förläggning uppe på sluttningen.

Jag träffade en gammal bekant till Midori från Taiwan. Hon var där med sin lilla dotter.

del 3:

Efter 10 dagar så ville jag åka in till Seoul, för att få chansen att uppleva även den staden. När vi var där vid Välsignelsen 1982, så fanns det inte mycket tid över för sightseing. Jag blev skjutsad in till byn. Och tog lokalbussen tillbaka till Seoul.

Jag lyckades hoppa av vid Ilhwa fabriken. Och tog taxi dit med mina väskor. Väl där kunde jag få ett enkelt övernattningsrum i den byggnad som inhyser kontor och lektionssalar. Mycket enkelt rum. Madrass på golvet, inga fönster.

Jag åkte in till centrum varje dag, och gjorde utflykter, efter den stadskarta jag hade.

Första dagen hamnade jag vid City Hall, och det gamla kungapalats som finns där.

När jag säger palats så menar jag i koreansk tradition. Mycket gamla trähus med vackra sniderier.

I parken som var mycket vacker, stod ca. 10 olika brudbar i traditionella koreanska brudkläder (=mycket färkgrannt) för avfotografering. Just denna parken vid City Hall, verkar vara en av de populäraste för brudfotot.

En dag frågade jag en ung man på gatan om vägen till en bra lunch restaurang.

Han inte bara visade vägen utan vi lunchade tillsammans och det slutade med att han bjöd mig på hela lunchen !!!

Detta var inte en engångshändelse. Utan människor på gatan var hela tiden mycket hjälpsamma och verkade vilja anstränga sig extra för att man skulle hitta vad man sökte.

Jag åkte ut till Yo Han Lee och den adress jag fått av Maarit.

Det visar sig att han flyttat nyligen.

Den flicka som öppnar vet inte vart.

Portvakten (som dom tydligen har även i höga hyreshus) visste inte heller.

Som tur är har jag telefonnummer.

Yo Han svarar och han bor bara ett par hundra meter bort i ett tråvåningshus.

Han kommer och möter mig, och vi går hem till honom.

Han förhör mig noga hur länge jag varit i Korea och vad jag gjort.

Nästa dag tar han mig tillsammans med sin son till en plats några mil utanför Seoul som är en park och ett museum ("Folk Village" ?) över gamla koreanska hus och byar.

Hans äldste son är med och kör oss i sin bil.

Vilken gästvänlighet.

Hade jag stannat lite längre så är jag säker på att han även tagit mig till Pusan och visat mig dom för Enighetskyrkan historiska platser som finns där.

Efter en vecka åkte jag tillbaka med AirFrance Airbus.

När vi lämnade Koreas mark såg jag risfälten under mig, alldeles intill flygplatsen, med människor som arbetade där.

Ut över Gula Havet och in över Kina.

Landskapet är jordbruksbyggd med många små (höjden?) åkerlappar.

Senare in över Gobi öknens karga berglandskap.

Vad händer om planet får motorproblem här?

Över Sibirien ligger fortfarande (maj) snön kvar fläckvis.

Över västra Ryssland var det helt klart. Östersjön låg som en "badbalja" under planet.

Jag kunde faktiskt lyssna på radio Stockholm (30 mil bort) på min lilla bärbara mottagare. Trots att jag var över södra Öland !

Efter en fin flygning tillbaka till Göteborg i kvällsljuset över Kattegatt, så landade vi på Landvetter vid 22-tiden.

Jag skulle vilja sammanfatta mina upplevelser, med att Korea är ett mycket andligt rent och moraliskt land. Människor är oerhört hjälpsamma. Åtminstone mot mig som turist.

Ett exempel på den höga moralen är att i tunnelbanestationerna fanns det bokhyllor och soffor man kunde sitta ner och läsa en bok i.

Utan någon bevakning som jag kunde se.

I vilket västerlands tunnelbana skulle detta vara möjligt?

Även utan Sanna Föräldrar och Principerna, så vågar jag påstå att Korea och koreanerna är ett speciellt av Gud utvalt och välsignat folk.

En perfekt grogrund att placera Återkomsten av Messias och Sanna Föräldrar i.

Tack för att ni läste texten.

/Bengt de Paulis.