VITTNESBÖRD

av Hyun Sil Kang,

den första lärjungen i Pusan den 10:e maj 1952.

Jag har ofta hört hur hört ni arbetar för Guds vilja, och jag har alltid velat träffa er. Jag är mycket tacksam till Gud, att han fört oss samman idag.

Idag vill jag berätta lite om vår Fars (Sun Myung Moons) liv, som har givit oss i Enighetskyrkan, De Gudomliga Principerna. Jag vill dela. med mig till er av sådant jag sett, hört och känt, om hans karaktär hans mission och hans tidigare liv. För att kunna berätta om detta så måste jag gå mycket långt tillbaka. Jag mötte vår Far för första gången för 28 år sedan på en plats i Pusan som kallas Bumnekkol. Vid den tiden så var jag evangelist i en Pressbyteriansk kyrka och en student vid Koryo Teologiska seminarium. Mottot för min tro var "Sanning", och jag ansträngde mig till det yttersta för att leva mitt liv i sanning. Jag hade satt upp som villkor för att disciplinera mig;, att varje dag läsa minst 30 sidor ur Bibeln, att be under tre till fyra timmar, och att besöka tre eller fyra hem för att vittna.

Min skola hade startats av människor som hade fängslats under det japanska imperiets herravälde, för att de vägrade att be till Shinto templet. På denna skolan så levde vi ett strikt liv enligt Bibelns bokstav. På söndagar till exempel så kunde vi inte köpa mat ens för att ge till andra, och ändå mindre till oss själva. På söndagar så kunde vi heller inte resa längre än en viss kort sträcka, och allt slags arbete var förbjudet. Vi fick aldrig bryta Bibelns ord att Sabbaten är helig.

En dag berättade en ung kvinna från min kyrka att hon mött en ung man i Bumnekkol dalen, som hade berättat fantastiska saker för henne. Hon sa att denne mannen hade lovat att visa henne vägen som fallna människor måste följa för att återvända till världen före syndafallet. Jag förmanade henne genom att säga, "Bibeln säger helt klart att vid den yttersta tiden så skall många falska Messias uppträda. Den säger att vi får inte gå även om de säger han är här eller där. Den säger att vi får inte följa eller tro på sådana Messias."

Senare så började jag emellertid att be över vad hon sagt till mig. "Himmelske Far, de har berättat för mig att det finns en ung man i Bumnekkol dalen som förkunnar främmande och underbara ting. Är det din vilja att jag skall gå, och lyssna till vad han säger? Om det är din vilja att jag inte skall på, så hindra min väg." Jag måste ha bett så här i mer än en vecka.

Så kom dagen. Det var den 10:e maj 1952, en regnig lördag. Om det inte hade regnat, så hade jag tänkt gå ut och vittna från hus till hus. På grund av regnet, så gick jag istället som vanligt till kyrkan och började be. Plötsligt så kom jag; ihåg att jag hade velat se denne mannen i dalen. Jag bestämde mig att möta honom denna dagen. Jag kände att om detta var en intelligent man som kunde vara till nytta för Gud, så skulle jag gå och vittna till honom. Med andra ord, jag gick till Far och trodde att jag skulle kunna vittna till honom.

Jag visste inte hans namn, eller hur han såg ut. Jag visste inte var han bodde. Allt jag kunde göra var att fråga mig omkring efter en plats där några män levde och lagade mat tillsammans. Det var så den unga kvinnan beskrivit dem för mig. Men ingen kände till någon sådan plats. Till sist sa en kvinna till mig, "vid toppen av den här kullen så ligger det en källa. Bredvid källan ligger ett väldigt fattigt skjul, och ibland så har jag sett en del män som 'burit vattenhinkar från källan till hyddan." Jag började klättra upp för den branta stigen upp mot hyddan.

På vägen stannade jag för att tvätta mina händer i en ren bergsbäck. Då kom en gammal kvinna fram till mig och frågade, "Vilket företag arbetar du för?" Jag svarade henne, "Jag, arbetar inte för något företag, Jag arbetar för kyrkan." Då bjöd hon in mig i sitt hem. Jag accepterade med glädje, och följde med henne hem.

Jag gick in i huset som hon lett mig till, och där satte jag mig genast ner och bad. När jag öppnade mina ögon och såg mig omkring så blev jag förvånad att se hur enkelt rummet var. Det kunde knappast kallas ett hus. Det hade byggts mycket enkelt med en blandning av stenar och jord. Det hade bara ett enda rum som var ungefär 2 x 2 meter. Väggarna hade inte ens någon enda bit av tapeter, och taket var täckt av vattenfläckar. Golvet var täckt av endast två eller tre slitna regnrockar. När jag tittade på rummet så kände jag att om någon skulle behöva leva hela sitt liv i ett sådant hus, så skulle de dö med en oerhörd bitterhet.

Plötsligt kom en ung man in i rummet. Detta var förstås vår Far. Först trodde jag att han var en vanlig fabriksarbetare. I Korea säger vi att en mans kläder är hans fjädrar. På samma sätt som vi ser en fågels skönhet på dess fjäderdräkt, så tenderar vi också att döma en man efter hans kläder. Fars kläder var i så fall ofattbart fattiga. Hans byxor bestod av ett par urblekta khaki-gröna koreanska paji. Hans tröja var en gammal brun västerländsk jumper, och hans strumpor hade tydligen kasserats av någon soldat. Paji skall egentligen bindas runt fotleden. Men hans var bara lindad runt foten några gånger. Han frågade var jag kom ifrån, så jag berättade att jag var en evangelist vid Bumcheon kyrkan. Han verkade förvånad och lite förvirrad. Han bad om ursäkt för det smutsiga rummet, och ville absolut att jag skulle sitta på en kudde. Han bad mig så bestämt att jag till sist accepterade. När jag hade satt mig så sa han till mig, "Under de senaste sju åren så har Gud givit dig mycket kärlek."

Jag tittade noggrant på honom igen, men han verkade inte vara en spåman. Jag försökte komma ihåg var jag varit för sju år sedan, och jag kom ihåg; att det var just vid den tiden som jag fått sparken, med känslan att jag fått Guds kallelse, och jag hade beslutat att offra mitt liv för uppgiften att sprida Evangeliet. Jag började tänka att denne unge mannen verkade att veta mer än jag först hade trott. Jag lyssnade med större intresse då han fortsatte, "Idag den 10:e maj är en mycket viktig dag. När jag kom hit från Nordkorea, så började jag att skriva en mycket viktig bok, och idag har jag fullbordat den.

Han talade om den ursprungliga texten till Principerna. I Korea så publicerades vår nuvarande bok, Principlektioner, år 1966. Före detta, så hade vi Princip- kommentarer som publicerades 1957. Även före detta så hade vi en bok som Far hade skrivit själv. Detta var den ursprungliga Principtexten som han avslutade den 10:e maj 1952.

Han berättade för mig att efter att han hade avslutat boken, så hade han tänkt att man måste gå ut och vittna på eftermiddagen. Denna dagen hade han känt stor kärlek i sitt hjärta mot kristna, och han hade längtat djupt efter dom. Han hade klättrat upp till toppen av Bumnekol berget för att offra en bön till Gud. "Fader, jag längtar efter att se de troende. Enligt ditt löfte så skall hela mänskligheten samlas under dessa Principer och bli förenade. Ändå så har jag inte lyckats få en enda medlem här i södern. Å Gud, låt de troende komma! "Efter att ha bett detta så blev Far överlycklig och djupt tacksam, att jag kommit av egen fri vilja, utan någon inbjudan. Strax så började han tala länge till mig. Mycket senare så förstod jag att det han berättade för mig då var innehållet i kapitlet om Kristi Återkomst.

Han sa att Återkomstens Herre skulle komma i köttet till Korea. Trots att Korea kanske är ett obetydligt land idag, så skulle det i en nära framtid inta sin position som viktigaste land i världen. Människor runt hela världen skulle avundas Korea, och känna bitterhet över att de inte var födda som koreaner. Ganska skeptiskt så frågade jag hur han kunde vara så säker på att Kristus skulle komma till Korea. Han svarade, "År 1950 så uppenbarade sig Jesu ansikte över himlen i Nordkorea, och detta var en mycket betydelsefull händelse." Jag hade också hört talas om denna händelse, och jag kom ihåg vilken uppståndelse tidningarna gjort över den.

Far var trettiotvå år vid denna tiden och han stod på höjden av sin ungdom. Trots att han bara talade till en person, i ett rum som var mer som en liten cell, så talade han mycket högt. Han skrek till och med åt mig ibland, så att jag blev orolig. Jag började tänka att det var ett misstag att komma. Jag var ju fortfarande ung och hade inte svårt att höra, så varför talade han till mig med så hög röst? Jag var rädd att mina trumhinnor skulle gå sönder, eller om inte det hände så skulle mina öron ringa en lång tid efter.

Som jag sa så var rummet bara 2 x 2 meter, och han satt rakt framför mig. Han hoppade upp och ner samtidigt som han talade till mig. När jag flyttade mig bakåt så förstod han plötsligt mitt obehag och han flyttade sig bakåt. Men snart så hoppade han åter upp och ner framför mig igen. Jag visste inte vad jag skulle svara.

När han talade så sken Fars ögon så starkt att de nästan bländade mig. Jag kunde inte förstå vad som gjorde att de sken på det sättet. Hans ögon var så bländande att jag trodde det måste vara något fel med mina egna ögon, att jag inbillade mig saker.

Han höll på så här i tre timmar. När han till sist slutade, så reste jag mig för att gå. Men då höll han mig kvar i mina kläder och sa att jag måste dela en måltid med dem innan jag gick. Hjälplös så satte jag mig igen och åt middag med dem. Jag förstod med en gång hur fattiga och desperata de var. Deras köksutrustning var alla gjorda av nickel och var nedslitna. De använde ett litet bord gjort av trä. De serverade mig en skål, med en blandning av ris och vete, som såg lika hårt ut som det smakade. Det enda som serverades till var ett fat med rostad bönmassa och en skål med kimchi.

Far bjöd mig att be bordsbön. Men jag kände mig så uttorkad att jag inte hade mod att be. Jag fick tacka nej. Då bad Far själv en bön som lämnade ett djupt intryck på mig. Jag hade levt ett liv i bön under lång tid. Jag brukade be varje dag under tre till fyra timmar. Jag bad för alla i Korea, från presidenten ner till den mest ödmjuke medborgaren. Jag bad inte bara för de kristna i Södern utan också, för de i Norr. Församlingen som jag tjänade hade ungefär etthundra medlemmar, och jag uttalade vars och ens namn allteftersom jag bad för deras frälsning från fysiska och andliga sjukdomar. Jag var van att offra mycket tid på bön. När jag hörde Fars bön denna dag, så förstod jag emellertid att alla mina böner hade varit böner som bett Gud att ge mig saker. Fars bön var en bön där han lovade Gud att uppfylla vissa saker och en bön för att trösta Guds hjärta.

I tårar så bad han, "Fader, jag skall uppfylla din vilja, Jag skall torka bort din bitterhet. Jag skall återupprätta ditt rike på denna jorden. Trots att du kämpat hårt under 6000 år så kan du fortfarande inte vila dig, och fortfarande fortsätter du ditt arbete. Men Fader, jag lovar att ge dig vila. "Tårar ljuger aldrig. De visar oss alltid den sanna bilden av någons hjärta. När Far bad så grät han så mycket att han nästan kvävdes av sina tårar. Jag blev djupt gripen, och fick också ta emot mycket välsignelse genom hans bön. Men samtidigt så kunde jag inte låta bli att känna mig skyldig. Jag hade varit en trogen kristen under lång tid. Men Fars bön fick mig att inse att motivationen för min tro hade varit att förbättra mina levnadsvillkor och livet för dem omkring mig. Av detta skäl så kände jag att det var större chans att Gud besvarade denne unge mans bön än att han skulle besvara mina.

Detsamma är sant för denna världens föräldrar. Om det finns en son som hela tiden ber sina föräldrar att ge honom saker, och en annan son som arbetar hört för att ge sina föräldrar en måltid eller att köpa kläder till dem, så tar föräldrarna troligen bättre hand om denne andre son. När jag förstod detta, så gjorde det ont i mitt hjärta, när jag tänkte att jag gjort Gud ledsen.

När vi avslutat måltiden frågade jag Far om han hade något mer att säga. Han svarade, "Om jag verkligen skulle säga allt, så skulle jag kunna tala dag och natt i flera dagar, och ändå inte kunna säga allting." Detta svar överraskade mig, och jag frågade Far om jag skulle kunna komma tillbaks och lyssna till honom igen. Han sa, "Detta hus har ett fattigt utseende, men dörren står alltid öppen, så känn dig fri att komma när du vill." Han förklarade att det finns många människor i världen som går omkring utan mål, bara därför att de inte kunde finna svar på livets och universums grundläggande problem. Hans dörr stod alltid öppen, förklarade han, så att dessa människor skulle kunna komma till honom och för höra Guds ord.

Nästa vecka, så hade jag tänkt att gå på söndagen. Men jag fick ingen tid förrän på torsdagen. När jag besökte honom på torsdagen, så blev han så glad att se mig att jag började känna mig konstig. Han hade ju träffat mig i tre timmar bara för några dagar sedan. Varför var han så lycklig att se mig igen så snart? Jag kände mig till och med besvärad av att tänka att denna glädje kanske visade att han var intresserad av mig som kvinna. Senare så förstod jag att detta självklart var ett uttryck för hans intresse i min frälsning och att kunna leda min själ till min Himmelske Fader. För länge sedan såg jag ibland hur Far vittnade under tårar till någon främling på gatan. Han verkade som tokig i sina försök att frälsa mänskligheten.

Under mitt andra besök så talade Far åter till mig med stor iver och vältalighet. Han hade ett så övertygande uppträdande. Han var absolut övertygad att det han talade skulle bli sant. Denna dagen talade han till mig om Skapelsens Princip, och det var en del jag kunde acceptera och andra delar som jag inte kunde. Mer än allt annat, så blev jag påverkad av självsäkerheten hos denne underbare man. Denna gången talade han också i tre timmar. När jag skulle gå frågade jag igen om han hade sagt allt. Men han svarade att han fortfarande hade mycket att säga mig. Jag frågade mig själv hur mycket han egentligen hade att säga mig. Jag tänkte att jag skulle vilja pröva och komma tillbaks tills han inte hade mer att säga mig eller om jag till sist skulle tröttna på att komma.

Jag återvände igen nästa dag. Kanske därför att jag började förstå något efter att ha lyssnat i två dagar. Far och jag blev båda helt upplyfta allteftersom han talade och jag lyssnade. Jag minns att denna dagen satt Won Pil Kim bredvid oss och gjorde porträtt, och mormor Ok låg och sov. Efter vad jag trodde var tre eller fyra timmar som gått, såg jag på klockan och tänkte att jag borde gå hem. Men jag fick en chock när jag såg att det var redan 4:15 på morgonen. Morgongudstjänsten i min kyrka skulle börja klockan 4:00. Så jag hade bara 15 minuter på mig att hinna hem. När jag berättade detta för Far, sa han att jag hade fortfarande 15 minuter på mig och han erbjöd sig att följa mig hem. När jag tänker tillbaks på detta nu så, är det en mycket inspirerande händelse. Och han följde mig faktiskt hela vägen till min kyrkas dörr.

Jag hade för mycket skuldkänslor för att kunna gå rakt in i min kyrka och börja be. Jag hade ansvaret att leda gudstjänsten, och snart så skulle jag gå upp i predikstolen utan att ha gjort någon förberedelse. Därför var mitt hjärta mycket oroligt. Men konstigt nog, trots att jag ledde gudstjänsten med sådana skuldkänslor, så tog vi emot mycket mer av Guds välsignelser än vanligt. Många i församlingen ångrade sådant som de aldrig erkänt förut, och de drog sig i håret, slog mot bröstet och mot golvet. Jag var förvånad. Senare berättade jag detta för Far, och han sa, "Jag bad att riklig välsignelse skulle komma ner på er gudstjänst."

Detta var en lördag, så jag och en diakonissa från kyrkan besökte flera hem. Av någon orsak kunde jag inte glömma att tänka på Far, och jag kunde inte sluta tänka på vad han sagt till mig under natten. Jag sa till diakonissan som var med mig, "Det finns en ung man som lever i Bumnekkol dalen, och hans tro är ganska stark, men han gör inte till någon kyrka. Jag vill gå och uppmuntra honom att komma till kyrkan. Hon frågade hur han var, så jag berättade att Far hade ett intelligent ansikte och han verkade veta många saker. Men hans enda fel var att han inte gick till kyrkan. Jag bad diakonissan att vänta i huset hos en av de äldre i vår kyrka. Medan jag gick för att be Far att komma till vår kyrka.

Jag fann Far utanför hyddan. Han bjöd in mig, men jag tvekade eftersom jag inte hade tid denna dagen. Han insisterade emellertid att jag skulle komma in bara i tjugo minuter. Till slut accepterade jag detta. När jag kommit in, så frågade Far mig, "Du har hört mig berätta många saker. Men skulle du inte denna gången vilja veta om detta kommer från Himlen eller om de är drömda i någons hjärna? Jag svarade, "Jo, det skulle jag vilja. Men hur skall jag kunna få reda på det? Far sa till mig att be till Gud. Jag blev väldigt glad att han sa så. Om han sagt, "Detta är ord från himlen, och om du inte tror på dom så kommer du att dö och bli krossad". I så fall hade jag troligen lämnat honom och jag hade inte känt för att återvända mer. Även om han hade lovat mig den högsta platsen i Himlen. Men istället så bad han mig att be. Därför kände jag mig befriad. Jag svarade, "Ja, jag skall be!"

Han berättade för mig, "även mänskliga föräldrar skulle inte ge sitt barn en sten, om barnet bad om bröd. Eller ge den en orm om barnet bad om en fisk. Mycket mindre skulle Gud neka sina barn att svara när de verkligen ber om något."

Nästa dag var en söndag, så jag hade ingen tid då. Men på måndag började jag att be från gryningen. Jag sköt allt annat åt sidan och försökte att koncentrera mig på detta enda. När jag böjde mitt huvud och bad, så mindes jag min kyrkas historielektioner. Och hur många människor kommit med stora idéer under historiens gång. Men inte många av dem hade kunnat förverkliga sina idéer. Därför började m jag tänka att dessa Fars idéer var också något som snart skulle glömmas. När jag tänkte på detta sätt så började mitt huvud att värka och jag började få smärtor i bröstet. Jag försökte stöna, "Åh Gud Fader Herre, Herre" Men min tunga gick inte att röra. Min mun öppnade sig inte och jag kunde inte tala. Jag kände som om en jättestor sten sakta pressade ner mig uppifrån. Till sist gjorde det så ont i mitt bröst att jag grät ut i mitt hjärta, "Vilken stor synd har jag begått som skulle separera dig och mig, med denna tjocka mur mellan oss. Var snäll och ta bort denna mur."

Helvetet är inte bara att din kropp kastas ner i ett hål i jorden, fyllt med eldsflammor. När Gud lämnade och inte var bredvid mig, så var detta verkligen helvetet. När jag föll ner i denna oprincipiella nivån där jag inte kunde ta emot Guds kärlek, underkuvelse och ledning, så kände jag smärtsamt att detta var vad helvetet verkligen var.

Detta var vad jag hade "Gud, du kan ta allt jag äger. Ta bara inte bort den ande som förenar oss - Jag ber dig. Klipp inte av förbindelsen mellan våra hjärtan." Jag fortsatte så här under tre dagar. När jag på fjärde dagen gick in i kyrkan för att be, så kom jag till följande förståelse: En röst i mitt hjärta sa till mig "Hur kan en människa som inte tror eller accepterar ordet från en man tro på ordet från en osynlig Gud'?" Jag mindes bibelversen i 1 Joh. 4:10, "Om någon säger: "Jag älskar Gud, men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett."

Jag bad en ångerfull bön : Intensivt så bad jag, "Jag har blivit en person som inte ens kan ta emot ordet från en enda man. Förlåt mig för denna otro." Då började gradvis min smärta i huvud och bröst att försvinna och jag började att känna mig mycket återupplivad. Jag utropade, " Fader. Gud." och jag blev åter normal. Därefter gick jag direkt till Far, trots att jag ännu inte hade ätit.

Far, å andra sidan hade varit orolig för mig, eftersom jag inte kommit på tre dagar. Han hade just börjat att vittna i Sydkorea, men den som hade kommit regelbundet och lyssnat noga till vad han sagt hade inte visat sig på tre dagar. Så han väntade oroligt på att jag skulle komma. När han såg mig, frågade han var jag varit. Jag svarade, "Jag har varit i Helvetet under tre dagar. Innan jag mötte dig så hände aldrig något sådant här. Men nyss så hade jag smärtor i mitt huvud och mitt bröst. Till och med bönens port var stängd för mig, och jag förblev stum i tre dagar. Under denna tiden har jag inte kunnat göra något arbete och jag har förlorat mycket tid. Det finns heller inga ord för hur mycket jag har skadats i mitt inre andliga jag. Är du beredd att kompensera mig för allt detta jag förlorat?", frågade jag pekande på honom. Då sa Far, "Låt mig fråga dig en sak. När du bad hade du då inte något tvivel?" Jag svarade, "Tvivlen kom av sig själv, och det var inget jag kunde påverka." Far sa att jag blivit stum på grund av mina tvivel - Han sa också, att när jag kommit till hans hus denna dagen, så såg jag inte ut som en mänsklig varelse utan som en bit krita. Eftersom min ande hade brunnit ner till en krusning på vattenytan. Han sa att då han såg mig så, hade han till och med tänkt, "Hur djupt hennes ande måste ha blivit skadad för att kunna bli så svart. För att få henne normal igen, så måste jag tala till henne igen under minst flera timmar." Men trots detta så kunde jag inte acceptera något av vad han sa till mig. Inget kan accepteras av ett hjärta som bara tänker, "Jag måste kompenseras." Kanske därför att Far blev arg i sitt hjärta, så reste sig Far och gick ut.

Mormor Ok hade tittat på oss, och efter att han gått ut så pekade hon på Far och sa, "Den mannen är inte en vanlig man. Han är en stor man. Han är en man som Gud älskar." Jag sa till henne att hon skulle hellre berätta något för mig som jag kunde ha glädje av och inte bara hålla på och säga smickrande saker om denne mannen, Hon sa, "jag mötte honom under konstiga omständigheter." När jag frågade hur hon mött honom, så svarade hon, "Genom uppenbarelse." "Vad menar du med uppenbarelse'?" frågade jag och hon sa att hon hört Guds röst. "Är det sant?" utropade jag, men hon stod på sig och sa att det var sant.

"Jag har trott på Kristus i tjugosex år. Men jag har aldrig fått höra Guds röst." Jag bad henne berätta hur hon hade hört Guds röst.

Denna gamla kvinna hade varit hustru till en ålderman i en Presbyteriansk kyrka i Pyongyang. En diakonissa från denna kyrka hade djup tro och stora välsignelser och hon hade fött många uppenbarelser frön Gud. En dag när hon bad hemma, så hörde hon en röst från himlen som sa, "Gå och sök upp den unge förkunnaren som lever bortanför Nansoodae." Hon gick och mötte Far, och blev hans lärjunge. Från denna tiden hade hon hjälpt honom vid hans sida.

Vid den tiden höll Far gudstjänster i ett litet hyrt rum i Pyongyang. Och de som bodde i området och hade djup tro började komma en efter en tills han hade en stor församling. Alla dessa människor, hade uppenbarligen kommit tack vare samma uppenbarelser. Prästerna och lekmännen i Pyongyang höll emellertid ett möte, och beslutade att de måste göra något åt detta. De försökte att lösa sitt problem lagligt genom ursäkten att Far störde ordningen i samhället. Kommunistregimen fick ta emot ungefär åttio protestbrev, och till sist kastades Far i fängelse, först i Pyongyang och senare i Heungnam, där han fick lida otroligt.

Under denna tiden så gjorde mormor Ok misukaru (en blandning av sädesmjöl) och tog det till honom en gång i månaden, och tog med ett par nya kläder varje gång årstiden skiftade. Hennes man var ålderman i en Presbyteriansk kyrka, så det var svårt för henne att få pengar av honom, och det var mycket svårt för henne att resa från Pyongyang till Heungnam för att träffa Far. En gång när hon åkte på tåget tillbaka till Pyongyang, så började hon tänka, "Gud, det är så svårt för mig att resa för att träffa pastor Moon, så jag måste sluta upp med det. Det är så svårt för mig att få pengar av min man, utan att han upptäcker att jag besöker pastor Moon." Plötsligt så visade sig en gammal man med vitt skägg och vita kläder, och hon hörde en röst som sa, "Varför skulle du sluta att se honom'? Just nu så lever Moon i tysthet intill en stinkande toalett i fängelset, men snart skall många människor samlas kring Principerna. Och den tid skall komma när hela mänskligheten skall bli förenad under Guds ord i Principerna. Denna unge förkunnare är en man som kommer med missionen hos den unge fåraherden och Messias. Även om det kommer att bli mycket svårt, så för du inte sluta att besöka honom. Du måste fortsätta." Det behöver inte sägas att hon fortsatte och uppfyllde sin mission.

Hon sa att hon hörde ofta Guds röst på detta sätt. Så jag frågade henne hur Hans röst lät. "Precis som en mans röst," sa hon. Jag sa till henne , "Nästa gång du hör Guds röst, så lyssna inte bara själv utan låt mig också lyssna." Men hon förklarade att det var en andlig sak, så det är något som vi bara själva kan höra och inte dela med andra.

"Men hur skall jag då kunna höra hans röst?", frågade jag. Hon berättade för mig, "Kasta bort alla tankar på dig själv, och be med ett längtande hjärta. Jeremia 29:13 säger, "Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig, om ni frågar efter mig av allt ert hjärta.", säger Herren. Efter detta så gjorde jag som dessa ord säger, och bad i tron att jag skulle möta Herren om jag sökte honom av allt mitt hjärta. Ändå så hörde jag ingen röst. Men en dag när jag bad i kyrkan sö hörde jag plötsligt en röst. Det var orden i Filipperbrevet 3:20, "Vårt hemland är i himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus." Tre gånger hörde jag en röst upprepa dessa ord. Jag tittade upp mot taket och runt omkring mig, men det fanns inte skymten av någon. Tidigt på morgonen så sprang jag till Far, och berättade för honom, "pastor Moon, jag bad och plötsligt så, började jag höra röster." Han sa skämtsamt att om jag fortsatte så här så skulle jag bli tokig, men han tröstade mig genom att säga, "Även om du blev tokig i riktning mot godhet, så skulle det inte vara något fel. Det skulle i själva verket vara bra, så var inte orolig."

Det är nu mina problem började. Jag var tvungen att välja om jag skulle gå denna vägen. Att döma av det yttre så fanns det ingen möjlighet att tro på detta. Två perso- ner eller högst tre, höll gudstjänst under ett läckande tak i ett rum som var så litet att det knappt fanns plats för två personer att ligga ner sida vid sida. Så länge som jag var tillsammans med Far, och lyssnade till honom, så kunde jag hålla med honom till en viss del, men så fort jag lämnade honom, kom tvivel och jag kunde inte tro längre. Jag frågade mig själv, "Varför tänker jag tro på en så underlig Kristus? Det är väl tillräckligt för mig att tro på Jesus i den Presbyterianska kyrkan för att bli frälst. Och det finns ju många i min kyrka vars tro är starkare än min, och de är nöjda. Andra kyrkor har massor av människor som svärmar omkring dem även efter predikan är slut. Medan här finns det bara två eller tre personer. Trots sådana känslor så, fortsatte jag att se Far. På vägen till hans hydda stod ett furuträd vid sidan av vägen. När jag gick runt hörnet så tänkte jag för mig själv "Efter att ha gått idag, så skall jag aldrig gå denna vägen igen." Jag var på väg att säga adjö till Far. Varje gång jag gick för att träffa honom, sa jag till mig själv att jag får inte stanna mer än en timma där. Men ändå när jag väl kommit dit, så kunde jag aldrig gå inom en timma. Och det var vanligt att jag stannade tre eller ibland så mycket som sex timmar där. På vägen hem förmanade jag mig själv, "Varför kan jag inte göra som jag planerat?" Men just denna dagen skulle jag inte stanna längre än tillräckligt för att säga adjö. När jag kom till hans hydda, så såg emellertid inte Far så glad ut. "Vad gick du och tänkte när du skulle komma idag?", frågade han. Jag svarade, "Jag tänkte inte på något speciellt." Då sa han, "Skall jag berätta det för dig då?" och jag kände hur mitt hjärta hoppade. "Du gick och tänkte på något just som du svängde runt furuträdet, eller hur? Har du redan glömt det'?" Jag kunde inte hjälpa utan jag blev helt upphetsad. Här stod han och berättade för mig vad som pågick i mina egna tankar. Jag började tänka att detta kan inte vara en människa utan en gud om han kunde veta sådant som jag inte ens sagt till någon utan bara tänkt i mitt hjärta, "Så du vill alltså säga adjö. Ja du kan förstås gå nu om du vill. Men det dröjer inte länge förrän du måste återvända igen. Varför vill du gå igenom sådant onödigt lidande?" Han talade till mig igen under tre timmar, och skingrade mörkret framför mig. En annan gång gick jag till Far och tänkte, "Idag skall jag argumentera emot hans idéer med hjälp av den Presbyterianska kyrkans doktrin. När jag kom dit, sa jag, "Pastor Moon, varför behöver du så många siffror för att kunna ha tro? Vad gör det för skillnad om domen genom floden varade under trettionio eller fyrtio dagar? Skall du tolka hela Bibeln på siffran fyra i fyrtio dagar, fyrtio år, fyra hundra år och fyra tusen år? Jag tror inte alls att Gud arbetar på det sättet. Jag kan inte tro detta även om jag skulle vilja det!" Jag hade inte hunnit säga färdigt detta förrän mitt huvud började värka, och jag började känna en smärta i bröstet precis som förut. Far såg på mig och sa, "Plötsligt ser du inte frisk ut. Du blöder till och med ur munnen" Helt riktigt det kom blod ut ur min mun. Far höll ut sin högra hand och höll upp min käke så här. Vi bad inte ens, men blodet stoppade och smärtorna försvann ur mitt huvud och bröst. Detta gjorde mig emellertid mycket orolig. Eftersom om han kunde hela mig på detta sätt, så kände jag att jag inte hade något val utom att följa honom. Far talade till mig igen under några timmar och skingrade mina mörka skuggor.

Nästa dag så bar både Far och mormor Ok mycket slitna kläder. Rummet var i en för- skräcklig röra, och jag mådde illa. Samtidigt som jag tyckte synd om dem.

"Dessa människor talar om stora saker, men när och hur skall vi kunna se den värld som han talar om?" Det är ju bara en teori, och den kommer troligen aldrig att för- verkligas." " Jag satt och tänkte. När Far kom in sa Han, "Öppna Bibeln var som helst." När jag slog upp Matteus fjorton, så sa han, "Läs upp vers trettien där,"

Jag läste, "...Du trossvage... varför tvivlade du?" Far tog Bibeln och höll upp den förmanande, "Detta är inte människans ord utan av Gud. Gud säger, 'du trossvage Varför tvivlade du? ' Men kommer du fortfarande att tvivla?"

När han fortsatte berättade Far för mig, "Om inte allt för lång tid så kommer alla kristna att förenas under dessa Principer." Jag var förvånad och sa, "Om du skall förena alla kristna, så borde du hunna göra det genom att samla alla ledarna för kyrkorna och hålla en konferens. Men hur kan det vara möjligt att göra något sådant i Pusan, Korea och i ett sådant litet smutsigt rum i Humnekkol, som mest liknar en grotta än ett hus?" Far log och svarade, "Nu verkar det omöjligt, men det kommer att hända ganska snart. Det är inga problem att förena alla kristna, Till slut skall vi också förena alla religioner." Jag blev ändå mer förvånad då jag hörde detta. Han fortsatte, "Inte bara alla religioner skall förenas, utan den tid skall komma då hela mänskligheten är förenad. Med andra ord, hela kosmos skall bli ett under dessa Principer."

Detta var första gången jag hörde uttrycket "kosmos". Så jag frågade honom vad det betydde. "Kosmos betyder hela himlen och jorden," sa han. Utan att ens tänka på vad jag sa, så sa jag, "Du kan tala hur mycket du vill, men jag vägrar att tro på det." Men utan att alls bli arg svarade han, "Detta är Guds vilja, så när tiden är inne måste det ske naturligt."

Min skola låg i Kwangbok Dong delen av Pusan, och för att komma till denna skolan var jag alltid tvungen att passera den internationella marknaden. När jag en dag passerade detta området, så såg jag en man och en kvinna som bråkade med varandra. Båda hade blod på sig.

När jag såg detta bad jag, "Gud, när jag ser sådant här, så kan jag bara inte tro att Himmelriket skall kunna byggas på denna jord." Jag hade inte hunnit avsluta dessa ord förrän mina fötter fastnade i marken, och jag kunde inte röra mig. Hur hårt jag än försökte, så kunde jag inte lyfta någon av fötterna från jorden. Så jag bad till Gud, "Gud varför gör du så här mot mig? Du låter mig inte ens tänka eller göra efter min egen vilja. Du har lärt mig om och om igen, "men Jag tror ändå inte." Jag bad om förlåtelse i min bön på detta sätt, och till sist kunde jag gå igen.

Ni har nog svårt att tro detta men samma sak hände en gång till. Det fanns en viss fru Park i Seoul kyrkan. En ung man som hon vittnade till hörde Principlektioner i en vecka, och han gick till fru Park för att berätta att han nu slutat röka. När hon frågade varför, så sa han, "Det ger mig skuldkänslor, och mitt hjärta plågas av det. Jag är säker på att det blir svårt för mig att sluta röka, men det dåliga samvetet är ändå svårare att uthärda." Två dagar efter att han slutat röka, längtade han efter en cigarett så svårt att han knappt kunde uthärda. Han gick ut på gatan där han trodde han skulle kunna köpa några jordnötter eller halstabletter. Men vart han än gick så såg han bara cigaretter. Utan att ens förstå vad han gjorde, så köpte han ett paket cigaretter och en tändsticksask. Men när han tände en cigarett och satte den till munnen, så fastnade båda hans fötter i marken och han kunde inte röra sig. Hur mycket han än försökte, kunde han inte lyfta fötterna. Till sist slängde han bort cigaretten han hade tänt. Men han hade fortfarande inte tillräckligt mod att slänga bort resten av paketet i hans ficka. Eftersom han fortfarande inte kunde röra sig kastade han till sist bort resten också, men fortfarande kunde han inte göra det. Till sist bad han en ångerfull bön, "Gud, var snäll och förlåt min synd. Detta var ett beslut jag gjorde av egen fri vilja och ingen sa till mig att jag skull göra det. Om jag är en människa som bara kunde hålla ett sådant löfte en enda dag, vilken nytta kan jag då vara för dig?" När han ångrade sig på detta sätt så kunde han till sist gå igen. Han gav senare detta vittnesbörd inför medlemmarna och sa till alla att Unification Church är ett ställe där vi inte har råd att ljuga. Jag tror detta är svårt att tro för någon som aldrig har upplevt något liknande.

Det jag lärde av detta var att även i denna världen så måste någon som bryter lagen, betala genom att gå i fängelse. Så en människa som bryter en himmelsk lag får inte ens göra ett steg eller ens fortsätta att leva. Vi måste själva betala för våra synder. Människor som syndar mycket men ändå fortsätter att leva som om inget hade hänt flyttar ansvaret för betalningen till sina barn. Allt som vi sår skall vi skörda och bli belönade efter våra gärningar, det är Himlens Princip.

Under några dagar efter detta kunde jag inte förmå mig att berätta för Far om dessa upplevelser, eftersom jag hade mycket tvivel. När jag till sist berättade för honom, så sa han, "När du går med, så kommer du frivilligt. Men om du försöker lämna, så är det inte så enkelt att bara gå." Sannerligen, hur många gånger jag än försökte att tyst gå min väg, så hindrade någonting mig från att gå. Och till sist så kunde jag inte lämna. Att jag har kunnat stanna kvar tills nu är verkligen därför att Gud har hållit mig kvar här. På den tiden så tog Far själv hand om mig och bad för mig. Han kämpade hårt för att etablera mig enligt Guds vilja, och också andliga världen arbetade med mig.

Men fortfarande så kunde jag inte vara stabil i min tro, och jag hade djupa grubbel. Till sist bestämde jag att jag kunde inte fortsätta så här, och jag bad desperat till Gud, "Gud visa mig vägen jag skall gå för att verkligen glädja dig." Då svarade Gud att denna svåra väg var precis den väg Han hade vandrat under sina 6000 år av återupprättelse. Sedan dess har jag placerat Far, ensam i centrum av mitt liv.

En dag sa Far till mig, "Imorgon kommer du att möta en person, vittna då till honom." Men jag svarade honom, "Fortfarande så kan jag med övertygelse säga till människor att de skall tro på Jesus. Men jag har ingen ide om vad det är du försöker att förkunna." Då sa han till mig, "Tala då med honom om vad som helst."

Nästa dag efter att jag deltagit i gudstjänsten i den kyrka där jag arbetade, så tog jag en diakonissa med mig hem. Där frågade jag henne , "Vi har kämpat hårt hittills för att ha tro på Jesus. Men vad tror har varit målet med vår tro? Har inte vårt yttersta mål varit att få möta Återkomstens Herre?" Om vi skall kunna bli kvalificerade att bli bruden, så måste vi veta från vilken riktning som brudgummen skall komma. Så hur skulle det vara om vi bad för att få veta hur och när han skall komma?" Hon höll med, och vi bestämde oss båda för att be. Nästa morgon så bad hon samtidigt som hon hällde kallt vatten över sig, "Var och hur skall Jesus komma?" Då i en vision såg hon tre elektriska ljus, följt av tre Sarons liljor och till sist Jesu ansikte. Hon frågade vad detta betydde, och fick svaret att ljusen symboliserade starkt ljus, Sarons lilja symboliserade Korea, och Jesu ansikte betydde Återkomstens Herre. Och att Återkomstens Herre skulle komma till Korea.

När hon berättade detta för mig, så sa jag emellertid till henne att vi kan inte vara säkra efter bara en uppenbarelse, och att vi skulle be igen. När hon bad och ställde samma fråga igen, så såg hon denna gången ett konstigt berg, följt av en mycket sliten hydda, följt av en vacker ung man med en stor kropp. Hon kom till mig och sa, "Idag är jag rädd att jag misslyckades, Jag bad, men det jag sig hade inget att göra med det." Jag bad henne att följa med mig, och vi började gå i riktning mot Fars hydda. På vägen dit så stannade hon och sa, "Det var konstigt, berget där borta är samma berg som jag såg i min vision i morse när jag bad." När vi kom fram till Fars hydda så sa hon, "Detta är verkligen konstigt. Denna hyddan är just den jag såg i min vision." När Far öppnade dörren och kom ut, så skrek hon överraskad. "Det är han - det är mannen från min vision".

Far tog med oss in och frågade diakonissan varför hon gått så långt. Hon förklarade för Far om sin vision, och sa att hon hade kommit tack vare dessa. Far sa, "Andliga Världen visade dig dessa visioner därför att denna kvinnan, Kang Hyun Shil, vägrar att tro, och andliga världen försöker att etablera henne framför Gud genom ditt vittnesmål. Denna kvinnan är en mycket ren person och fortfarande en medlem av vår familj. Fortfarande så fort hon ger sitt vittnesbörd så får jag höra att hon säger hon vittnade till mig. Anledningen är, säger hon, att utan hennes vittnesbörd så hade det varit svårt för mig att ha kommit så här långt. En del säger att det är svårt att säga vem som vittnade till vem. Men hur som helst detta är hur jag tog med mitt första andliga barn.

En dag så gick jag till Far och berättade att en pastor Han, som hade grundat Koryo Teologiska Seminarium skulle hålla ett väckelsemöte vid Sumyeon Kyrkan. Far sa, "I så fall borde du gå och vittna till honom." Men jag protesterade, "Nej, eftersom han är en stor man som suttit sju år i fängelse under japanerna, därför att han vägrade att offra i Shintotemplen." Far svarade emellertid, "Du skall gå ändå. Om du, gör så skall Himlen hjälpa dig." Så jag gick dit i tron att med hjälpen från Himlen skulle det inte bli några problem. Efter gudstjänsten bad jag att få träffa honom, och han svarade att han skulle bli glad att få göra allt för mig. Hela tiden så trodde jag att det var med hjälpen frön andliga världen som han var så sammarbetsvillig.

När vi möttes började jag samtalet genom att säga, "Pastorn, den senaste tiden har jag lyssnat till förkunnelsen från en viss lärare, och han förkunnar mycket underbara saker. Han kan förklara alla Bibelns sextiosex böcker, och många frågor som jag inte kunnat besvara tills nu har han förklarat. Det finns många svåra problem som inte kan lösas genom Bibeln. Men han har löst dem alla. Inte bara detta, utan efter att jag hört honom tala och har tvivel eller försöker säga emot honom, så börjar mitt huvud att värka. Jag får smärtor i bröstet. Ibland så kan jag inte lyfta fötterna från marken, och jag kan inte röra mig, och ibland kan jag inte ens tala. Pastorn för min skull, var snäll och följ med och se denne mannen själv, och säg mig om han är sann eller falsk.

Pastorn blev blek och sa, "Du kan få all frälsning du vill ha från Jesus i den Presbyterianska kyrkan. Varför tror du på Kristus på ett sådant konstigt sätt? Om du tror på Jesus i den Presbyterianska kyrkan och ändå fortfarande inte kan ta emot frälsning, så skall jag ta fulla ansvaret. Jag förbjuder dig att gå dit. Om du går dit, så kommer du inte bara att dö, utan din själ gör förlorad också. Du kommer inte till Himlen utan till Helvetet. Du kommer att förföras av ett fruktansvärt odjur som inte är din egen ande."

Jag talade till honom tills det blev sent, så jag hade inte tid att återvända till Far den kvällen, utan fick stanna över i en väns hus. Jag återvände tidigt nästa morgon. Jag steg av tåget i Bomil Dong, och gick genom regnet med ett tungt hjärta. När jag öppnade dörren till Fars hydda, så frågade han vad pastor Han hade sagt. Jag berättade för honom, "Jag var övertygad att andliga världen skulle hjälpa mig. Så jag väntade att han skulle buga sig ödmjukt och komma inför dig, men verkligheten blev precis tvärtom." Far svarade, "Denne pastor Han är också en av Guds söner. Så länge som han är ett av Guds barn, så kommer helt säkert den dagen då han kan förstå Principerna." Far, fru Ok och jag sjöng hymnen, "När jag vandrar över bergen och de djupa dalarna, så sviker Herren aldrig i sitt löfte att vaka över mig." Vi sjöng denna om och om igen. Far bad mormor Ok och mig att hålla ut våra händer. Han placerade sin hand över våra och bad under tårar. "Fader, kyrkan och samhället i Korea går emot oss. Ändå så vill jag fortfarande tro, och ge tillbaka till Dig segerns härlighet så som jag lovat. Oavsett hur mycket jag lider, oavsett hur brant väg jag måste gå, så skall jag aldrig, aldrig bli besegrad, utan uppfylla din vilja i denna världen." Under det att han bad på detta sättet, så grät vi ALLA TRE en flod av tårar.

Att Unification Church har kunnat byggas upp till sin nuvarande nivå, beror på, det faktum att Far har offrat floder av tårar och blod. Medan han gått igenom ett obeskrivligt lidande. Jag är säker på att ni redan vet att den väg vi vandrar idag är en väg som Far upptäckt genom sitt desperata sökande längs korsfästelsens väg. Törnbeströdda vägar som han fick vandra i ensamhet.

Ett tag senare gav Far mig order att gå ut och vittna som pionjär. När jag frågade vart jag skulle gå, så gav han order, "Gå till Daegu i Norra Kyongsan Provinsen," så jag bestämde mig att öka till Daegu. Vid denna tiden så berättade han, "De två starkaste fästena för kristendomen i Korea är Pyongyang i Norr och Daegu i södern. Därför skall du göra Daegu till ditt mål." Han sa också, "Lova att du återvänder efter fyrtio dagar har gått. Även om du stannat trettionio dagar och kommer tillbaks, och det bara fattas en dag för att uppfylla dina fyrtio dagar, så skall jag inte ta emot dig, inte acceptera dig. Jag kommer inte att betrakta dig som en medlem, och du kommer inte att ha något med mig att göra." Jag tänkte, "Varför är han så hård mot mig när han sänder ut mig ensam att vittna'?" Jag tänkte denna kyrkan var en fruktansvärd plats för dess lagar om den inte accepterade mig om jag återvände efter att bara ha uppfyllt trettionio av mina fyrtio dagars uppdrag.

Dagen var den 20:e juli 1953. Detta var dagen för begynnelsen av vad som senare skulle bli standarden för, fyrtio-dagars sommarperiod för att vittna i den Koreanska kyrkan. När jag berättade för alla att jag skulle åka för att vittna, så köpte en medlem åt mig två uppsättningar kläder. Men när Far fick se detta, tog han det ena paret, och gömde det bakom sig, och sa åt mig at bara ta med ett par extra kläder. I mitt hjärta tänkte jag, "Men han är ju en man. Vad tror han att han gör genom att gömma en kvinnas kläder," Men jag sa inget högt. Sedan gav han mig respengar. Men han gav mig bara tillräckligt för biljetten frön Pusan till Daegu och för att kunna köpa en handfull med ris när jag kommit fram. Jag tänkte till och med för mig själv, "Han skulle troligen aldrig göra så här mot någon annan. Det är bara för att det är jag som skall åka." Han skulle kunna tro att han skulle ge mig pengar tillräckligt för mat under fyrtio dagar, men ändå fick jag bara till en handfull ris. Ju mer jag tänkte på detta, desto mer otillfredställd kände jag mig.

Jag fick senare lära mig att det låg en mycket djup mening bakom detta. När Jesus sände ut sina lärjungar för tvåtusen år sedan, sa han till dem att inte ta med extra kläder eller pengar. Far lät mig också vandra denna väg.

Far sa också till mig, " Egentligen så vill jag inte sända ut dig till denna satans värld, där så många glupande vargar vandrar omkring. Tro inte att jag inte är orolig för dig. Försök att förstå mitt inre hjärta, som måste tvinga dig att gå ut så här. Glöm inte att i bakgrunden finns alltid Gud som oroar sig mycket mer än jag och som alltid hjälper oss. " Han berättade om och om igen, "i himlen har vi en levande Fader som är på vår sida. När vi är ledsna och ensamma, så utropar vi 'Far' och Han är där vid vår sida för att trösta oss. När det verkar som att vi inte kan gå längre, så öppnar Han vägen för oss och leder oss. " Jag packade ner min Bibel och några kläder i en vit duk, och gick ner för kullen bort från huset. (Jag glömde att säga detta tidigare, men vid denna tiden hade Far köpt ett hus med de pengar som Won Pil Kim hade tjänat på att måla tavlor).

En bit ner för kullen, så vände jag mig om och såg tillbaka. Där stod Far med sina armbågar lutade mot staketet och han tittade noga på mig. Hans ansiktsuttryck verkade säga mig att han väntade sig en hel del av mig och att jag till varje pris måste bygga en kyrka i Daegu. Om hans ansikte uttryckte detta så måste hans hjärta ha gjort det ändå mer. Han verkade till och med att gråta i sitt inre. Jag tyckte synd om Far, att på grund av att han saknade de människor han behövde, så var han tvungen att ställa så stora förväntningar på någon så svag som mig. Jag grät från djupet av mitt hjärta, och gjorde ett nytt löfte att vinna hem segern innan jag vinkade ett sista farväl.

Jag tog det lokala tåget till Daegu, och under resan dit fick jag en djup upplevelse av Guds hjärta som var tvungen att fortsätta arbetet på återupprättelsen under hela historien utan ens en enda dags vila.

När jag steg av tåget på stationen i Daegu, så hade jag ingen ide om vart jag skulle gå. Där fanns många kyrkor, och många människor på gatorna. Men jag hade ingen jag kunde gå till och fråga var jag skulle kunna få övernatta. Precis där bad jag till Gud, "det finns många kyrkor och många människor här. Men hur ringa jag än är, är jag inte den enda som står på Guds sida och kan förstå Faderns hjärta och vilja. Snälla Gud var med mig. Om jag är ensam så kan jag inte ens gå ett steg eller åstadkomma någonting. Fader, detta är verkligen en mycket svår uppgift." När jag bad på detta sätt så hörde jag en röst från himlen. Rösten ropade mitt namn tre gånger och fortsatte, "Säger du att detta är svårt'? Under sextusen år har jag arbetat för detta enda mål, ändå så står du där och säger att det är svårt. Jag skall ge dig mod och styrka. Så var stark och vid gott mod, och bygg en kyrka i denna staden Daegu, som skall bli Guds lekamen." Fortfarande idag när något svårt problem stänger vägen så ber jag ofta, "Fader, jag saknar din röst som jag hörde på gatorna i Daegu för så länge sedan. Var snäll och tala till mig igen."

Den natten gick jag till Sumoon kyrkan, den största kyrkan i Daegu, för att be. Kring midnatt, så kom vaktmästaren och bad mig att lämna kyrkan. Jag sa att jag skulle gå. Men jag gick istället ner till undervåningen, och bad under hela natten. Ju mer jag förstod att jag var den enda i Daegu som förstod Fars vilja och hjärta. Ju mer kände jag behovet att lita till Gud.

Nästa dag mötte jag en diakonissa från en kyrka, genom Guds ledning. Tillsammans köpte vi en handfull med ris och klättrade upp för berget Anjiraengi bakom Daemyoung Dong, för att be. Det var mitt i sommaren, men vi fortsatte att torka bort vår svett och fortsatte mot toppen. När vi kom till en klippkant där vi kunde se hela Daegu framför oss, bad jag en tacksägelsebön: "Fader, i denna staden Daegu så finns det mångå kristna. Men inte en enda känner denna nya sanning som du har uppenbarat för oss, och inte en enda känner ditt plågade och ensamma hjärta. Här måste jag söka upp de barn som du älskar, och jag måste bygga den kyrka som skall bli din kropp.

Vad vi behöver göra mer än allt annat idag, är att offra allting till Gud. I det förgångna under Abraham, Isak och Jakob, så var seden att först bygga ett tempel för Gud, och att offra innan de kunde bygga ett hus för sig själva att bo i. Delvis på, grund av detta prisas de fortfarande som trons män som kommer att bli för evigt ihågkomna.

Därefter sjöng jag Spring Song of Eden. "Come Oh, ye friends to the Garden of Eden where the blossoms bloom and where we can enjoy the spring. Friends of Eden let us gather and dance and sing." Jag sjöng alla tre verserna och sedan sjöng jag den om igen.

Medan jag sjöng kom diakonissorna från Nammoon kyrkan upp springande till den plats där vi var. När de såg mig så utbrast de, "det är någon här" Jag tänkte, vad menar de med. det? Trodde de att de skulle finna något djur?". Men i själva verket så hade de ett gott skäl. Sången var mycket rörande, och när de hört mig sjunga, hade de tänkt att det måste vara en ängel från Himlen som sjunger. De hade börjat bli oense med varandra om det var en ängel eller inte och så hade de kommit upp för att se. Det var därför de utbrast när de såg mig, "det är någon här."

En av dem frågade vad jag gjorde här så jag berättade för henne, "Jag kom för att be i bergen och för att bli uppfylld av Guds barmhärtighet." Då berättade de att de också gått upp i bergen under tio dagar för att fyllas av Guds nåd. Medan de såg på mig sa de, "Du verkar förstå många saker under vår vistelse här, så vill vi att du leder vår gudstjänst, och tolkar Bibeln för oss. Jag protesterade och sa att jag inget visste, och jag var ovärdig, men de stod på sig. Så jag hade inget val utom att acceptera. Vi tog emot stora välsignelser från första början den natten. Plötsligt när de satt ner så, kunde någon resa sig och börja hoppa omkring och ta emot elden från den Helige Ande.

Någon annan kunde se syner. Ytterligare någon annan talade i tungor. Var och en fylldes av överflödande nöd på sitt eget sätt. Någon såg ut över staden Daegu, och såg en vision där ett stort och starkt ljus strålade ner över staden och brände upp allt. En annan person såg i en vision hur en ung man med stora grå byxor och en tröja med öppen krage, stod på en stor klippa och bad. Denna unge man var förståss vår Far. Någon annan reste sig och började dansa. Hon berättade hur människor från andliga världen kom och sa, "Så lyckliga ni människor är. Vi är så avundsjuka att ni kan möta Herren medan han lever på jorden. Vi kommer för att dansa med er, så att också, vi för dela er glädje."

Ni har säkert redan upplevt detta, men vår kyrka äger en viss gravitations-dragningskraft. Om jag sökte upp en lugn plats för att be, förr eller senare så började det att samlas folk där. Till och med då jag gick för att tvätta mina händer så följde människor efter mig. En gång så gick vi för att sova tillsammans på en kulle. Men jag vaknade strax av att jag var för varm. När jag vaknade fann jag människor som höll fast i min vänstra arm, högra arm och i mina ben. När jag frågade dem varför de höll fast i mig istället för att sova, så sa de att det var bättre än att sova, och att de kunde ta emot välsignelser mer direkt på detta sättet än genom bön.

Det verkar vara som igår, dessa tio dagar tillsammans i bergen. De sa alla att om Herren skulle komma nu så var de övertygade att kunna ta emot honom, och att även om de skulle dö skulle det inte vara några problem att gå till Himlen. De sa faktiskt att de redan var i Himlen.

Jag bestämde mig för att fortsätta och ge dem lektionen om Herrens Återkomst. Då sa en person att hon hade tagit emot en uppenbarelse. Hon sa att hon hade sett fyra ord skrivna på en bit vitt papper, dessa ord var "ÅTERKOMSTEN I KOREA." Hon sa att hon hade sett dessa ord tydligt.

Efter tio dagar gick vi ner för berget tillsammans. De hyrde ett litet rum, och vi började hålla gudstjänster tillsammans där. Efter att vi hållit fyra eller fem gudstjänster började emellertid grannarna att sprida ut rykten. De sa, "Några tokiga grannar har flyttat in i lägenheten intill oss, och de för så mycket oväsen att vi inte kan stå ut. Det är inte bara en eller två utan en hel folksamling. Det ligger en kyrka alldeles intill, men de går aldrig till kyrkan utan de stannar i det rummet och håller gudstjänst. Så som de gråter och gråter så måste de vara tokiga. Efter detta så blev vi snart tvungna att flytta. Vi flyttade till ett annat ställe men också där började grannarna att klaga efter att vi hållit fyra eller fem sammankomster, och vi blev bortjagade ur det bostadsområdet också.

På detta sättet kunde vi aldrig stabilisera oss. Vi flyttade hela tiden. Jag minns en gång när vi blev tvungna att flytta två gånger på samma dag. Inte bara detta, utan genom oppositionen och förföljelsen från präster i de etablerade kyrkorna, startade myndigheterna en utredning av oss. Prästerna sa till polisen att en grupp som vår, som störde den allmänna ordningen och stal medlemmar ur de andra kyrkorna kunde inte tolereras. För att undvika utredningen så började vi att förklä oss när vi gick ut på gatan. Ibland förföljdes vi av någon misstänksam person, då gömde vi oss. Polisens detektiver offrade mycket tid på att hålla reda på oss.

Prästerna i Daegu höll ett möte, och beslutade att säga till sina församlingar, "En kvinnlig villolärare har kommit hit från Pusan, och till och med den och den och den kyrkan har fångats av henne, så gå absolut inte dit." De sa att om folk gick dit skulle de dö och förstöras i Helvetet. Ironiskt nog kom ändå en del människor trots sina pastorer, och de berättade att Gud hade uppenbarat sanningen direkt för dem. "Denna platsen är inte villolära, utan en plats som jag älskar intensivt. Ni skall bli ledda till sanningen och Principernas källa, så skynda er innan dörrarna till Noas ark stängs."

Vi var tvungna att flytta så ofta att jag till slut blev trött. En gång försökte jag att flytta ensam utan att någon visste det, men de fann mig inom tre dagar. Jag frågade hur de kunde finna mig, och de sa att de hade frågat Gud i bönen. Gud ledde dem till dörren av det hus dit jag hade flyttat, sa åt dem att stanna och att söka efter mig därinne.

Omkring denna tiden så hade Far ingenstans att vara och han vandrade från plats till plats. Under den månad som han var hos oss i Daegu så fick vi flytta tre gånger. Far steg upp varje morgon klockan tre för att be, och att höra honom be under tårar fick mig att känna varje dag att han alltid upplevde att han hela tiden måste fly.

Det var nyårsdagen enligt månkalendern. När jag bad i skymningen, såg jag en gammal kvinna i en vision. Gud sa att jag skulle vittna till denna kvinna, och när jag berättade detta för Far så sa han att jag skulle gå med en gång. Jag sa till Far, Men idag är det den 1:a januari, och det anses inte riktigt för en kvinna att besöka någon annans hem så tidigt på året." Men han svarade att det hörde inte hit, så jag gjorde som han sa till mig.

Jag kände igen hennes ansikte som jag sett i min vision, men jag visste absolut inte var hennes hus kunde ligga. Jag bad emellertid, och gick efter den väg som Gud ledde mig, och till sist stannade mina fötter framför ett visst hus. Jag öppnade dörren och ropade för att se om någon var hemma. Kvinnan som kom till dörren var exakt den kvinna jag sett i min vision. Jag steg in och talade till henne under ungefär fyrtio minuter om Guds ord. Sedan så bad vi, och under den bönen så uppenbarade Gud sin vilja. Kvinnan hörde en röst som sa, "Jag har sänt dig mitt älskade barn, så du måste tro och följa," Hon gick till Far och blev en medlem. Omkring denna tiden så gick många människor med efter att andliga världen vittnat direkt om oss.

Den 25:e mars 1954, så beslöt åtta av oss att gå till Yongmoon San där en ålderman Ha höll ett väckelsemöte. Ålderman Ra var också öppen för Andliga världen, och efter gudstjänsten sa han, "Vi har andliga tjuvar bland oss ikväll, så ni måste allihop hålla fast i era andar och se till att de inte blir tagna frön er."

Under gudstjänsten kom en medlem från Daegu för att leta efter oss. Hon sa, "Far, något fruktansvärt har hänt. Det kom detektiver och letade efter dig där du bott, och de tog allt med sig. De har satt upp en skylt i rött bläck över dörren som säger "Förbjudet att gå in." De frågade vart du hade gått och vi berättade att du gått till Yong Moon Han för att be. De sa att de skulle söka efter dig. De kommer nog med nästa tåg, så du måste fly härifrån."

Far samlade oss alla, och bad: "Gud, varför är det så mycket kamp vart jag än går? Den koreanska kyrkan och samhället har tagit upp kampen emot oss, och kämpar emot oss. Men trots detta skall jag inte bli besegrad, utan jag skall uppfylla syftet på denna jorden, så som du först skapade den för. Så var snäll och titta på mig. Se på mig, åh Gud, och låt ditt hjärta vara tryggt." När han var klar så reste vi tillsammans till Kimchun, och därifrån delade vi upp oss i olika riktningar. Far tillsammans med pastor Lee åkte till Seoul. En gammal kvinna och jag åkte till Daejon, och fru Ok åkte med fru Chi till Pusan. När vi skiljdes så knöt vi våra nävar, och beslutade inför varandra att trots att vi hittills alltid blivit bortjagade, så skulle vi kämpa till slutet och uppfylla Fars vilja, oavsett hur svår vägen skulle bli. Tills hela mänskligheten hade accepterat sanningen och samlats i tacksamhet.

Vi började att arbeta med större allvar än befrielserörelsen under den japanska koloniala perioden. Far sa till mig, "Ni måste förklara krig". Jag frågade hur jag skulle kunna göra det, och han berättade, "Gå till alla religioners ledare, alla präster, alla åldermän, och alla andra andligt öppna människor runt i landet, och berätta för dem vad som hänt." Så jag började mitt rådgivande arbete. Situationen var helt annorlunda än den är idag. Det fanns inga medlemmar någonstans i Korea, så det var ofta svårt att kunna få mat eller finna en plats att sova på. Jag behövde egentligen aldrig bli en tiggare. Men jag fick be om mat att äta och jag var tvungen att låna någon plats att sova. En tid så bodde jag på ett barnhem i två eller tre dagar. En annan gång smet jag in i en kyrka och sov på det kalla golvet, och ibland kunde jag spendera natten på någons vind. På grund av detta så var jag ofta mycket trött.

I Daejun, Södra Chungcheon Provincen, mötte jag en kvinna som hette Paek Myoung-shin. Hon såg på mig och sa, "Du har missionen som Ärkeängelns trumpet." Hon sa att hittills hade vi trott att Ärkeängeln var bara en person som skulle stiga ner från Himlen i De yttersta dagarna innan Herrens Återkomst. Men att han är också Guds älskade barn som förkunnar under de yttersta dagarna, Sanningen som Gud älskar mest. Jag visade henne ett fotografi jag hade tagit med Far, och hon pekade mot Far och sa, "Här är en man som skall förena världen. På grund av detta så är den väg du nu måste gå mycket smal och brant, men snart så kommer hela mänskligheten att behöva gå samma väg som du går nu." Jag kunde inte tro på detta vid denna tiden. Trots att jag själv var en förkunnare av Principerna, så kunde jag inte låta bli att tänka, "När det är så svårt att bara vittna till en enda korean, hur skall då hela mänskligheten kunna förstå?" Men idag så tror jag vi alla kan förstå att vad denna kvinnan sa var sant.

När jag gick ut för att vittna, kom jag inte tillbaks på fyrtio, sextio eller ibland åttio dagar. Då som nu, så, var Far ivrig att vittna. När jag kom tillbaks efter att ha offrat åttio dagar på att gå runt som en tiggare, så lyssnade han till allt jag hade att rapportera. Och därefter frågade han omedelbart hur snart jag kunde gå ut igen. Jag kände en stor klump i halsen. Jag önskade att jag kunnat få någon tid utan att behöva tänka på att vittna.

Från 1959 till 1966 så vittnade jag i Pagoda Park i Seoul. En gång så blev min strupe så torr och uppsvullen att jag inte kunde tala. Därför bad jag Far att få vila mig i tre dagar. Men Far sa emellertid till mig att om jag verkligen inte kunde tala, så kunde jag i alla fall stå mitt i parken och vifta med mina armar, fötter och med hela kroppen om jag behövde. Om mitt hjärta var uppriktigt så skulle jag kunna få med mig många människor bara genom att vifta med mina armar och ben, sa han. Detta visar hur ivrig han var att vittna. Han offrade bokstavligen allt på att rädda livet på alla människor. Och vi kan aldrig riktigt förstå nivån av hans intensitet.

Därefter åkte jag till Ri Ri i Norra Cholla Provincen. När jag anlände där så verkade alla människors ansikten så vackra. Jag tänkte att kanske så var vattnet i det här området väldigt rent. Men när jag senare frågade Far, sa han till mig, "nej, det är bara att din ande är i det högsta tillståndet vid denna tiden. När våra andar befinner sig sö här högt, blir alla vi möter väldigt vackra och vi kan inte avvisa någon.

När jag vandrade vägen framåt, så bad jag igen att Gud skulle leda mig, och då kom en kvinna upp till mig. Hon sa, "Lärare har du just anlänt?". Men jag kunde inte minnas att jag hade sett henne förut. Jag frågade henne, "Har vi setts förut?". Men hon svarade, "Nej, det tror jag inte." "Varför stannade du då och talade till mig'?", frågade jag. Hon berättade, "I morse när jag bad, så, uppenbarade sig ditt ansikte för mig i en vision, jag fick veta att en sådan person skulle komma. Så jag har väntat på dig. Egentligen arbetar jag som försäljare av kosmetika, och jag har väldigt lite tid, men idag har jag gjort som jag blev tillsagd, och väntat på dig. Idag lever vi i en tid då vi måste möta de Sanna Föräldrarna. För att finna Sanna Föräldrar, så har jag varit i den Presbyterianska kyrkorna, Metodistkyrkorna. De Heliga kyrkorna och till och med Won Buddismen. Men det var bortkastad tid "sa hon suckande. Efter att vi hade talat med varandra en stund, gav jag henne ett böneämne. Det var, "Var skall Herren komma?" Hon gick till baksidan och bad över detta, och när hon kom ut så sa hon, "man berättar för mig att han skall komma på ett berg." Jag frågade henne, "Skall det bli berget Paektoo? Berget Chirri eller Keumgun? Eller till berget Somgak?" Men hon sa, "Nej, inte ett sådant berg. Han skall komma från Pusan." På koreanska så betyder ordet Pusan, bokstavligen "Kruk-formade berget." Därefter så frågade jag henne, när Herren kommer, hur skall han då komma? Hon sa, "Jag såg en sked och pinnar, och han är någon som äter med dessa. Han måste komma i köttet". När jag frågade henne varför människan fallit, svarade hon att det var på grund av otillåten kärlek. Och hon sa till mig att återuppståndelse betyder inte att människor kommer upp ur sina gravar med fysiska kroppar, utan istället att våra andliga kroppar skall växa till den högsta möjliga nivån. Hon kunde inte känna till Principerna ännu. Men ändå så var hon så exakt i det hon sa, så att jag tog emot välsignelse istället.

På den tredje dagen tog hon emot ett brev från någon. När hon läste brevet så sa hon till mig, "Detta brevet har kommit från Sanna Föräldrar. Innehållet av brevet var en mycket rörande beskrivning hur Fadern hade sökt under 6000 år efter Sin enda dotter, och hur dottern hade sökt efter sin Fader under alla svårigheter, och hur de till sist hade funnit varandra. Det var verkligen ett brev som fick mig att gråta. Senare när jag själv tittade på brevet. Så var det bara ett vanligt brev från någon av hennes släktingar. Det var väldigt konstigt, eftersom hon hade läst detta sö realistiskt från brevet. Senare så frågade jag Far om detta, och han förklarade att många andligt öppna människor skulle vittna om Sanna Föräldrar nu, även utan att vara medvetna själva om det.

En dag sa Far till mig att den 8:e april enligt månkalendern så skull jag söka upp grundaren för Ilshim religionen. Han sa att jag skulle möta en sjuttiofemårig gammal person som hette Kang Dae Sung. Tre dagar före den 8:e april gick jag för att möta denne man. Så fort han fick se mig så frågade han vart jag hade kommit ifrån, så jag svarade, "Jag kom från Seoul, eftersom jag hört att en mycket känd förkunnare bor här." Han svarade, "Det är jag, Det är snällt av dig att komma, men du är inte kvalificerad att få komma. Bara de som har vita kläder får komma in här, och du har ju på dig en svart skjorta "

Jag svarade, "Fortfarande har jag gjort många förberedelser för att få se dig, så kan jag inte få komma in." Han sa att jag fick inte komma in i rummet, men att jag kunde sitta under den smala porten utanför. Sedan sa han, "Jag är verkligen Återkomstens Herre. Jag är Budda och jag är den nye Konfucius. Du är ju koreanska, så varför låter du ditt hår flyga omkring som västerlänningars?" Han började att anklaga mig på detta sätt, så jag svarade, "Det är något som jag gör med Guds tillåtelse, så sluta upp att oroa dig över det och kom istället med vad du har att säga." Då plötsligt föll han baklänges med en stor duns.

Fortfarande efter tio minuter eller till och med tjugo minuter, vaknade han inte upp. Hans lärjungar samlades runt honom och började göra stor uppståndelse. De sa, denna mystiska kvinnan kom och nu så har hon dödat vår ledare." De skrek åt mig, "Du måste använda svart magi eller någonting. Varför dödade du vår ledare?" Jag blev förskräckt och sa till dem, "Ni såg mig. Jag har bara suttit här."

Efter ungefär trettio minuter vaknade han till sist, och sa, "Jag lämnade min kropp och åkte till Himlen. Där fick jag se att denna personens andliga position är i själva verket högre än min egen." Sedan sa han till sina lärjungar, "Så länge som hon är här, förbered hennes måltider på samma sätt som ni förbereder mina." 6"h under tre dagar sö tog jag emot den största gästvänlighet.

När jag såg på denne man andligt, så såg han ut som en man utan huvud och trots att han hade kläder sig, så såg de trasiga ut. Att han saknade huvud betydde att han inte hade något centrum och inte någon sanning. De smutsiga och trasiga kläderna symboliserade att något var fel med hans yttre karaktär.

Tre dagar gick och den 8:e april kom. Medlemmarna av denna religionen var alla väldigt upprymda. Eftersom detta var en stor högtid för dem. Ledaren kom i stor strid med sin hustru över någon liten sak. För festen så dödade de kor och grisar och tillredde en stor måltid. Och sedan berusade de sig och började bråka med varandra. De tog till och med fram knivar, och ställde till ett stort tumult. Jag blev djupt besviken. Eftersom denne mannen var så ofullkomlig i sin karaktär. Senare under min resa tillbaks till Seoul var jag nyfiken över hur det gått för denne man. Men jag fann honom i fängelse. När jag kom tillbaks till Seoul, såg jag en notis i tidningen som sa att han hade dött.

Far sa till oss klart att om vi förkunnar ordet med övertygelse så får vi till och med kraften att döma. Även på Jesu tid, fick de som trodde på Kristus evigt liv. Och de som inte trodde blev krossade. På samma sätt när vi förkunnar med övertygelse, kan vi plantera evigt liv och lycka i alla människors liv.

Efter detta så reste jag runt i hela Korea och förkunnade med övertygelse. En person som satt vid vägkanten och spådde människors framtid sa till mig, att jag var en person som hade en stor sanning. Och en kvinna som sålde bakade sötpotatis sa att jag flög fram istället för att gå. Problemet ligger i våra hjärtan. För länge sedan när det israeliska folket gick in i Kanaan från vildmarken, så kunde Joshua och Kaleb som hade följt i tro, lägga anspråk på Kanaan. Medan de som inte trodde blev gamarnas föda i öknen. Detsamma gäller oss, och detta är en verklig sanning.

Senare åkte jag till Kwangjoo i den södra Chungchon provinsen. Vid den tiden hade jag absolut inga pengar. Jag frågade en person längs vägen om jag fick låna ett rum, och när hon frågade varför, så förklarade jag; "Jag vill stanna här en vecka och vittna." Hon bad mig att komma med hem till henne, så jag följde med i tacksamhet. Hon lät mig bo i hennes hus en vecka, och under den tiden tjänade hon mig verkligen helhjärtat. Hon samlade också många människor för mig så att jag kunde vittna till dem, och berätta för dem om Principerna. Efter en vecka försökte jag säga farväl och gå min väg. Men hon bad mig att vänta ett ögonblick. Hon gav mig en bunt rena nya sedlar. Och sa till mig, "Förra månaden sparade jag en tionde av min inkomst och gömde det i ett skåp. Men av någon anledning så har jag inte känt för att ge det till min egen kyrka. När jag såg att du skulle resa, kom jag plötsligt ihåg det. Så var snäll och tag emot det." Jag tvekade första att ta emot det, men hon envisades. Så jag tog emot det och gick därifrån.

Efter detta hyrde jag ett rum i Chunan och vittnade en vecka där. Och jag hade ändå fortfarande tillräckligt med pengar kvar för att kunna köpa min biljett tillbaks till Seoul och att kunna köpa en tårta till Far.

Bakom oss står idag alltid den levande Guden. Vi vandrar inte denna väg ensamma, utan Gud vandrar bredvid oss. Arbetar med oss, och ger oss allt vi behöver. Det är förståss inte lätt att behålla Himmelriket. Trots att Himlen är ett värdefullt och underbart ställe, så måste vi ändå uthärda ännu större problem. När vi lider så mycket så att det verkar gå bakåt, så måste vi minnas det lidande som vår Far har fått utstå och övervinna våra egna problem.

När vi står inför något vi absolut inte kan uthärda, så låt oss tänka på vår Fars kamp i fängelset. Oavsett hur mycket vi lider, så kommer vi aldrig i närheten av det lidande som han fick utstå i fängelset. För att kunna befria oss från synden. För att kunna låta oss ärva Namnet att vara De Sanna Barnen till De Sanna Föräldrarna, så offrar han än idag sitt blod, svett och tårar. Låt oss kämpa för våra Sanna Föräldrar, vars kärlek är så stor för oss. Med känslan att vi kunde ge honom all vår kraft och ändå vore det inte tillräckligt. Låt oss också bevara för alltid den förbindelse som har gjort det möjligt för oss att mötas här idag. Jag ber er att arbeta hört till den dagen då vi kan sjunga sånger av tacksamhet och seger inför våra Sanna Föräldrar.

Tack skall ni ha.