Furstens arv

Och nu kommer jag till en "historisk" händelse i Mesjtjerskijs liv, en som på den tiden diskuterades och blev mycket omtalad.

I släkterna Mesjtjerskij och Podborski hade man alltid varit djupt religiös. I mammas och mitt hårda liv höll tron och böner alltid modet uppe på oss; vi kände alltid att det jamsides med var vanliga, dödliga existens fanns ett parallellt liv på ett annat plan. Anda kunde dessa två plan i tillvaron ofta korsas och lätta upp tristessen i tillvaron med verkligt fantastiska händelser. Försynens hand kan vanda på skeenden och ge oss en helt ny riktning.

Vesilyj Pokol var forsänkt i sorg. Flaggan på det heraldiska slottstornet vajade på halv stång, och svaga lyktor brann vid infarten till den breda uppfarten. Livet gick sin gilla gång och ljusen brann i slottets högra flygel. Fastan allt sällskapsliv hade avbrutits, kom grannar från godsen runtomkring for att visa den unga änkan sin aktning och de måste stanna i flera dagar, något som gladde mammas släktingar.

Mamma var nästan från sina sinnen av sorg och ville inte träffa någon. Hon vägrade lämna sitt rum ens vid måltiderna och levde som en eremit i slottets vänstra flygel. Slottets huvudflygel, som användes for baler och mottagningar, låg i mörker med gardinerna fördragna dygnet runt. Därför brukade besökare gå raka vägen till den högra flygeln, dar de entusiastiskt hälsades välkomna av mina morbroder Nikolaj och Dimitrij och mina mostrar Olga och Anatolija.

Utan danser eller utflykter for att muntra upp tillvaron brukade mammas släktingar roa sig med att rida eller göra utflykter.

Om det var kallt spelade de kort, reciterade dikter och repeterade pjäser som de tänkte framföra när sorgeåret var över. Olga var förstås den drivande kraften bakom alla dessa förströelser.

Under tiden slutade mamma att be och hängde flor över alla ikoner i sin del av slottet. Hon tog av sig korset hon bar runt halsen. Hela natten brukade hon knäböja framfor det stora porträttet av fursten, det som han hade skänkt henne för så många år sedan. "Jag bad till honom", skrev hon i dagboken. "Jag bad honom att ta mig till sig sa snart som mojligt, annars skulle jag ta livet av mig. Först nar jag far dö kommer jag att tro på Guds existens och ett liv efter detta:' När hon i sin förtvivlan bad till porträttet av den döde mannen brukade hon gråta, sedan jämra sig och så falla i något slags dvala. Varje morgon fann Pasjenka den unga kvinnan liggande stel och kall på golvet. Som tur var var det bara Pasjenka som vågade gå in i mammas rum, sa ingen annan blev vittne till hennes egendomliga beteende. Pasjenka var rädd att säga någonting till mormor. Hon var rädd att man skulle tillkalla läkare och att det skulle sägas att den unga furstinnan hade blivit galen. Pasjenka höll också tyst därför att hon trodde att mammas hysteriska anfall skulle gå över med tiden. Men mamma skrev i dagboken: "Jag tror inte att Gud finns och kommer bara att tro på honom om han sänder mig döden och låter mig förenas med min döde make."

En kväll återvände mammas släktingar från en angenäm bjudning på ett av granngodsen, tillhörande grevefamiljen GudimaLevkovitje, och gick till sängs. Moster Olga drog sig tillbaka mycket nöjd med sig själv; Ljudet av musik och de komplimanger hon hade fått ringde ännu i öronen på henne. Hon låg i sin varma, mjuka säng och återupplivade kvällens framgångar.

Plötsligt lade hon märke till att oljelampan framfor ikonen med Jungfru Maria i hornet borjade fladdra på ett konstigt satt. Först höll lågan på att slockna och sedan flammade den upp igen. Moster Olga skulle just räcka ut handen för att ringa på en tjänsteflicka, som skulle få i uppdrag att rätta till veken, när lågan fladdrade ännu en gång och sedan började brinna starkt och jämnt med ett egendomligt blått sken, som lyste upp hela rummet. Samtidigt greps hon av en förlamande skräck, som gjorde det omöjligt for henne att sträcka sig efter klocksträngen. Därefter började något som såg ut som vit rök sippra in i rummet genom nyckelhalet. Det bildade snart ett stort moln, som svävade framför sängen och tycktes ge ifrån sig ett lågt jämrande. Molnet blev mindre och tätare for att till sist bilda den döde furstens långsmala gestalt.

När han talade verkade rösten inte komma från uppenbarelsen utan tycktes vara intill hennes öra. Den gjorde henne alldeles skräckslagen, for det var som om anden hade böjt sig rakt fram mot henne.

"Gå genast till Katja!" befallde uppenbarelsen. "Gå genast till henne och säg at henne att sluta häda. Hon har begått en stor synd och hon måste sona den med många böner. Tala om for henne att hennes tårar och sorg kedjar mig fast vid jorden. Det ar mycket svårt for mig, och det enda som kan hjälpa mig är böner. Hälsa Katja att hon ska gå till tornet, till det runda riddarrummet. Där, i det snidade italienska bordet, hittar hon det som är viktigt för henne ...

Lampan slocknade och rummet försänktes i mörker. Olga hittade med skakande händer sin morgonrock och flydde ut ur rummet, stötte i brådskan mot möbler och skrek sa högt hon kunde. Alla i slottet var på fötter inom en kvart. Olga blev hysterisk och krävde att man skulle tanda ljus i vartenda rum i hela slottet. Man tände stora flammande facklor, och en hel procession ringlade sig fram till den vänstra flygeln, dar mamma hade stängt in sig. Ett dämpat ljus lyste svagt från hennes fönster. Moster Olga störtade in i mammas sovrum som en orkan, slängde sig over flera porträtt och bilder av pappa och vände dem mot väggen.

"Vad håller du på med?" skrek hon till mamma. "Vad i allsin dar är det du sysslar med? Svartkonst? Magi? Vilka värdefulla föremål har han gömt i riddarnas rum? Han visade sig för mig med en befallning att gå dit! Jag vill att du beställer fram hästar åt oss i morgon; min man och jag tänker inte stanna en dag till i detta förbannade slott!"

Alla störtade iväg till tornet och samlades i riddarnas rum. Det italienska bordet, som min farfars far hade tagit med sig hem från Florens, stod blankpolerat på snidade ben. Det fanns inga lådor i det.

"Ni måtte ha druckit för mycket champagne", sade mamma med trött röst, men för första gangen efter pappas död drog ett leende over hennes ansikte.

"Nej då!" hävdade Olga med allt större upprördhet. "Jag tänker inte släppa ut dig ur det här rummet! Det måste finnas en låda, hör du vad jag säger. Fursten sade det! Vill du att det där spöket ska komma tillbaka och jaga mig? Han kommer inte att lämna mig i fred nu, och jag kommer att dö av hjärtslag!"

Undersökningen av bordet var först resultatlöst, men sedan lät mamma handen glida längs det spetsmönstrade snideri som löpte runt bordets fyra sidor. Hon kände två skåror i träet, som skickligt hade dolts av den hantverkskunnige snickaren. Hon drog försiktigt i träet mellan skårorna, och ett litet lönnfack öppnades. Inuti låg ett förseglat andra exemplar av furstens testamente, vederbörligen signerat och bevittnat. Han måste ha anat att hans första, officiella testamente skulle bli stulet och forstört, och han dog innan han kom att berätta för sin hustru om att det andra exemplaret fanns.