sid. 91
Frågan var vad vi skulle bjudas på.
Rätt länge var det tyst och den röda lampan lyste
svagt men så att man kunde se sina medbrottslingar i
tre rader. Till höger om mig satt en fru och bortom
henne maken. Jag började misströsta, fast jag visste
att man genom det skadar betingelserna. Från mediet
hördes inte ett ljud.
Jag hajade till när en ung flicka plötsligt stod fram-
för damen till höger om mig. Hennes dräkt var vit
och böljade som dimma i drag. Ansiktet kunde jag
inte se klart.
-Mamma, utropade hon och modern borjade grå-
ta av glädje. Fadern sväljde hörbart.
De växlade några ord av kärlek och lycka. Det
framgick, att flickan gått över endast tre veckor tidi-
gare.
-Pappa har några blommor till dej, sade modern.
Kan du ta emot dem?
-Det kan jag. Tack, snälla pappa.
-Kan du inte komma hem till oss ? frågade modern.
-Jag är ofta hemma, men det vet ni inte.
Jag såg hela tiden på flickgestalten och ett par
gånger klarnade ansiktet, så att jag såg ett par mörka
ögon och fina drag. Efter några avskedsord smälte
hon bort och blommorna var försvunna.
Sedan kom den ena efter den andra och byggde
upp sig på olika platser. Många misslyckades och
försvann utan att ha givit sig till känna. I ett fall såg
jag en mansgestalt kämpa för att få kontroll på det
psykiskt-fysiska ämne de använder för att synas och
höras, men han måste ge upp. Efter kom en nunna
som var känd av några i cirkeln. Hon hälsade och tog
några danssteg framfor oss.
Konstig nunna som dansar, tänkte jag. Men kan-
ske gjorde hon det för att visa oss, att hon rakt inte
var den sorgliga skepnad hon måste ha varit under
sitt jordeliv. Givetvis är både munk och nunna tec-
ken på mänsklig dumhet här, där vi bör ta reda på
och tillgodogöra oss varje glimt av ljus och glädje.
När hon dansat ut och de sista, ljusa flikarna av
henne försvunnit, kom en man i ett slags mantel.
Han var tydligare än de föregående och hade svart
spetsigt skägg. Han kallade sig Mika och är mediets
ledare. Han vill alltid ha tillgång till en fosforskiva
och en sådan låg färdig även nu. Han kom direkt
fram till mig med den. Kanske kände han det tvivel i
mig som vägrade att dö. Han höll den grönskimran-
de skivan framför mig och sade:
-Kan du se när jag materialiserar min hand?
Och jag såg, när han höll den ena handen framför
skivan, först benen alldeles som jag sett dem på ett
skelett, sa överkläddes de och blev till en välformad
hand. Underligt nog blev jag inte alltför häpen, men
jag undrade inom mig om någon vetenskapsman här
kunde göra samma sak.
Mika stannade en god stund och talade om mediet,
som han kallade "mitt barn". Det fanns inga religiösa
floskler i hans tal - det var klart och undervisande.
Han rörde sig vant och säkert framför oss, och när
han sagt vad han velat, sade han:
-Nu går jag.
Och mitt framför oss förtunnades han för att snart
helt försvinna. I motsats till många andra behärskade
han tydligen själv de krafter och den materia som han
använde. Någon, om levande eller "död" uppfattade
jag inte, drog ett ögonblick draperiet åt sidan och jag
såg mediet sitta på sin stol sovande med hakan mot
bröstet. Bredvid honom stod ett ljust sken. Det var
någon som försökte bygga upp sin gestalt.
Under tiden lade jag märke till gestalternas olika
sätt att forsvinna. Många gled bort genom väggen,
andra liksom smälte bort där de stod, och jag tänkte
ett ögonblick på <i>en dikt av <u>Dan Andersson, "Gillet
på vinden"</u>. Där får han besök av en gammal bort-
gången vän, timmerman Jonson. De har ett samtal på
mycket hög nivå, men när det blir dags for avfärd,
säger diktaren: "Och sakta, sakta dracks han upp av
månens strömmande sken."</i> Det är fint och träffan-
de, fast ingen måne fanns i seansrummet.
Stämningen var hela tiden lätt och glad, fastän
många spände sig väl i väntan på egna besök. Sådana
kom också, och jag hörde några korta samtal. Ännu
en ung flicka kom igenom, och hon var som hemma i
huset, pratade med flera och skämtade:
-Goddag, Jan, sade hon till mig.
-Känner du mej? frågade jag förvånad. Jag har
inte varit här förut.
-Det finns andra sätt, Jan. Du får en gång se
själv.
Jag fick höra, att hon heter Anita och uppträ-
der på olika platser och i skilda länder, där möjlighe-
ter finns. Hon är mycket omtyckt för sin glada,
nästan förälskat ömma röst. Hon sade sig möta des-
orienterade mnniskoandar och hjälpa dem tillrätta.
Svårt att tänka sig någon lämpligare.
Efter ännu några halvt misslyckade försök av olika
gestalter att visa sig, kom något mycket underligt. En
liten flicka, fem - sexåring, kom genom draperiet och
stannade som tvekande framför oss. Det fanns inget barn i hela våningen.
- Vad heter du? frågade en dam, också medial, som satt nära det lilla fantomet.
- Else, svarade hon.
- Heter du Else? Vill du komma fram till oss?
- Nej, svarade den lilla trumpet.
- Vill du inte? Varför det?
- Jag tycker inte om er.
- Tycker du inte om oss, sade damen något perplex.
Inte ens Jan?
Jag vet inte varför hon nämnde just mig, men det gjorde hon.
Den lilla tvekade på nytt.
- Han är så stor, så, svarade hon, precis som en liten flicka
här skulle ha gjort.
Sedan flickan uttryckt sitt missnöje med oss alla, liksom
drogs hon mot draperiet och försvann. En materialist hade väl
påstått att mediet haft henne i kavajfickan fäst med en gummitråd.
Efter några blåvita, flämtande försök av några att bygga upp sig,
blev det tomt och tyst. Mediet suckade tungt därinne och man släckte
det röda ljuset, för att han lättare skulle komma ur transen.
Då, i totalt mörker, kände jag något komma i mitt knä.
Jag tog upp det, och kände att det var en liten bukett blommor.
Den som kastade dem måste ha sett klart i mörkret. När det blev ljust såg
jag att det var liljekonvaljer och några andra, kanske violer. Nog har
jag läst och hört att det kan komma blomster från andra sidan,
men de har var nog hur jordiska som helst. Säkert hade en seansdeltagare
haft dem med sig åt sin besökare. Men det var inte de blommor den
första unga flickan fick av sin far. Jag kände mig i varje fall glad
och smickrad över gåvan.
På hemvägen grubblade jag förgäves på en lösning,
en sa kallad naturlig, hur dessa gestalter kunde bygga
upp sig, röra sig och tala.
Bevisförande tyckte jag det var, att man också från
deras sida har provningar och svarigheter att över-
vinna. Det stämde också med tidigare erfarenheter .
Man kommer dit som man är och blir på sin höjd
uppflyttad en klass. Motsatsen förekommer också,
aven om man inte flyttar in i ett svin. Tendensen ar
alltid framåt och uppåt, även om det tar oändliga
tider enligt vårt sätt att mäta tid.
Jag märkte, efter denna min första materialisationsseans,
att dödsfruktan lättade ännu mera än efter direktröst.
Men i stället ökade nyfikenheten, lusten att själv se och prova
allt detta på nära håll.
Någon religiös känsla gjorde sig inte märkbar här,
även om mediet bad en av de vackraste böner jag hört innan han gick i trans.
Nästan jamförbar med Franciskus' världsberömda bön - en sådan som omedel-
bart styrkte. Allt det övriga under seansen var uteslutande försök av bortgångna
att visa oss att de levde, var glada och lyckliga.
Jag hittade ingen "naturlig" lösning utan fick godtaga den
som stora forskare kommit fram till - den att gestalterna lånar
det fysiska ämne de behöver av mediet. Man har placerat mediets
stol på en våg, och när en gestalt uppträder sjunker mediets vikt med
flera kilo. Alltså samma fysiska lagar som dem vi känner till,
fast de dirigeras annorlunda. När den gråvita massan, ekoplasman,
går tillbaka till mediet, återfar detta sin normala vikt.
Många frågar om gestalterna talar med samma röst,
som när de levde här. Det är olika och beror troligen
på tillgången av de rätta vibrationerna. Det händer
också att de lånar mediets röst. Allting flyter här och
nya lösningar kommer, om de vanliga misslyckas.
Besökarna säger själva, att de har kemister och andra
vetenskapsmän på sin sida som löser problemen.
Man tycker att de skulle ha fått nog av jordelivet,
men i stället är de mera angelägna att träffa oss än vi
dem. Detta kan ofta bero på, att de inte kan förstå
vår sorg, som måste te sig rätt idiotisk från deras håll.
De känner sig mera levande och lyckliga än någonsin,
men deras kära har snörvlar och klär sig i dystra
färger inför det som enbart är glädjande. Om det ska
gråtas, sa vore det bättre, att de följde Kristi uppma-
ning: "Gråten över eder själva och över edra barn."
Det har aldrig funnits större anledning i historisk
tid att gråta över sina barn när man ser världsutveck-
lingen. Eller att gratulera sig själv till den antågande
ålderdomen och "döden".