Det sista decenniet av Swedenborgs liv upptages hufvudsakligen av apokalyptiska spekulationer. Hans tankar kretsa ständigt kring den yttersta domen, som han fått bevittna i andevärlden, och upprättandet av det nya Jerusalem, som blivit resultatet därav.

Swedenborgs tidigare föreställningar om den yttersta domen tycks ej väsentligt ha fjärmat sig från de ortodoxa. Hans omnämnande därav i De Anima (R. A. VII s. 249) har ingen individuell särprägel, och ännu när han i den första delen av Adversaria (222) allegoriska uttolkar 1 Moseboks skildring av Sodoms och Gomorras undergång såsom en profetia om den yttersta domen, uppvisar han punkt för punkt dess överensstämmelse med Apokalypsens ordalydelse. Messias skall komma med sina änglar och döma alla, levande och döda, i himmel och på jord.

Emellertid kom denna åsikt så småningom i strid med Swedenborgs eskatologiska uppfattning. Vi erinra oss, att han ansåg, att varje människas dom kommer efter hennes död, då hon - oftast efter en längre tids vistande i andarnes värld - kommer till helvetet eller himlen, där hon sedan i evighet skall stanna. Han godkände ej heller den ortodoxa läran, att människan vid världens slut återförenas med den lekamen hon burit i detta liv. Men framför allt kunde han ej acceptera den vanliga tolkningen av Apokalypsens profetior, därför att han ansåg världsskapelsen vara evig. Världen är en plantskola för himlen och kommer därför alltid att bestå.

Redan tidigt kom han därför in på den tanken, att den yttersta domen ej i bokstavlig mening skulle drabba vår värld, utan andarnes värld, där det med tiden innästlat sig vissa oordningar. Visioner, som förebåda en yttersta dom i denna mening, har han redan 1747. (Se D. S. 220.)' Och i Arcana Celestia förklarar han - tidigast i n:o 931 - att de, som vänta en världskatastrof i samband med yttersta domen, bedraga sig. Därmed åsyftas kyrkans sista tid. Varje kyrka upplefver sin yttersta dom, när den är förstörd, när det ej längre finnes någon levande tro i den. Den äldsta kyrkan, som gick under vid syndafloden, har redan haft sin yttersta dom, likaså den judiska med Kristi nedstigande på jorden. Nu stundar den nuvarande kristna kyrkans yttersta dom och ankomsten av en ny kyrka, som skall ersätta den. Det är klart, att Swedenborg redan från början haft sin egen lära i tankarna. Han är den, som lik en ny Messias skall förkunna mänskligheten sin lära och i formen av en ny kyrka skapa den nya himmel och den nya jord, vilken Apokalypsen siat. Den primitiva kristna religionen bestod i kärlek och tro, men nu har den urartat till enbart yttre dyrkan. Den rådande kristendomen är mogen att vika för en ny kyrka, ett nytt Jerusalem (se t. ex.A.C. i850). Och han märker av alla tecken, att tiden är nära. Andarnas värld är så full av onda genier och andar, att människan ständigt är utsatt för onda inflytelser från dem och änglarne knappt förmå avvärja dem. (A. C. 2121 o.flerstädes.)

I sitt Diarium Spirituale (765) berättar han, att han en dag, den 13 februari 1748, i en vision fick se numret 57. Han tyckes först ha uttytt det som 1657 och ej förstått dess mening. Snart nog torde han emellertid ha satt det i samband med sina förhoppningar om en yttersta dom, då den urartade kristendomen skulle ersättas av den nya kyrka, vars förkunnare han själv var, och förlägger tidpunkten för den till 1757. Under större delen av detta år får Swedenborg nu själv bevittna, hur denna yttersta dom, om vilken han profeterat, verkligen kommer till stånd. Hans erfarenheter härom, som för första gången finnas beskrivna i Diarium Spirituale, där de ofta ha formen av ståtliga visioner, stundom illustrerade av pennteckningar, ha sedermera bearbetats och publicerats i hans De Ultimo Judicio (tryckt 1758), i ett senare verk med titeln Continuatio de Ultimo Judicio och i ett posthumt arbete över samma ämne. Ytterligare beskrifningar och förklaringar angående yttersta domen finnas i alla hans senare verk, naturligtvis framförallt i hans båda kommentarer till Apokalypsen, Apocalypsis Explicata och Apocalypsis Revelata. Ehur de ursprungliga skildringarna i Diarium Spirituale äro betydligt färgrikare och intressantare, måste jag i det följande hufvudsakligen stödja mig på de av Swedenborg själv publicerade verken, där den något svåröverskådliga framställningen i Diarium Spirituale systematiserats.

Då Uppenbarelseboken säger, att den första jorden gå under och att istället en ny himmel och en ny jord skapas, menas därmed ej, att vår jord och änglahimmel skola förstöras för att ersättas av nya. Gud dömer ej människor under jordelivet, ej heller beröfvar han dem saligheten, som ernått den. Den yttersta domen kan alltså varken träffa det nu levande människosläktet eller änglarne. Med den första himlen menas de boningsplatser, som efter Kristi första nedkomst anvisats dem, som i yttre, men ej i inre måtto varit i det goda. De hade varit rättvisa och ärliga för civil- och morallagarnes, men ej för de gudomliga lagarnes skull. Då den gudomliga ordningen fordrar, att alla, som kunna bli frälsta, skola bli frälsta, hade de fått stanna, så länge de själva kunnat vistas bland de goda. De hade skapat sig samhällen i de högre delarne av andarnes värld, till större delen på berg och klippor, och givit dem likhet av en himmel. Denna samling av låtsade fromma, som ville bliva änglar, men ej kunde det, hade till sist blivvit så talrik, att de uppfångade det gudomliga ljuset och den gudomliga värmen. Deras samhällen lågo såsom tjocka moln under himlarne och hindrade de gudomliga solstrålarne från att kunna tränga fram. Därigenom kom det på jorden levande människosläktet att riskera att ej hållas i den jämvikt mellan himmel och helvete, som är nödvändig för bibehållandet av den fria viljan, och denna fara blev ännu större, därför att under kyrkans urartningstid allt flera kommo till helvetet och allt färre till himlen och därigenom det himmelska inflödet ytterligare förminskades i proportion till det helvetiska.

(De Ult. Jud. passim, A. R. 865.)

Det stora Babylon, om vilken Uppenbarelseboken talar, finnes bland prästerna.

(Man kan ju finna en paralell i Luthers identifierande av påfvedömet med Antikrist. Liksom Luther i katolicismens förfall ser ett förebåd om den yttersta domen, ser ju Swedenborg i hela kristendomens urartning ett tecken härtill. Båda förbinda de alltså sina apokalystiska förväntningar med förhoppningar om sin egen läras slutliga seger.)

Och Swedenborg lämnar här en ytterst skarp skildring av katolicismen, som han framförallt hatar därför att den

förfalskar bibelordet och undanhåller det för folket, varigenom den avstänger alla frän vägen till himlen. Prästerna har i andarnes värld inrättat sig alldeles som här på jorden med ett påvligt konsistorium, med kyrkor, kloster, helgonkult o. s. v. (De Ult. jud. 55-56.) Det skulle bli alldeles för utförligt att återge Swedenborgs beskrivningar över hur detta Babylon ödelägges vid yttersta domen, hur jordbävningar och östliga stormar jämna det med marken och dess inbyggare kastas i en svart sjö. Dessa skildringar äro gifna med en viss dramatisk kravt, som Swedenborg annars sällan besitter. Uppenbarelsebokens färgrikedom har här tydligen gett hans visionära fantasi näring. Utanför katolikerna befinna sig i den »första himlen » muhammedanerna och gentiles, innanför dem i himlens mitt ha protestanterna av olika konfessioner fått sin plats. Av de förra utmärka sig särskilde afrikanerna, som då de av änglarne undervisas i den rätta läran, fatta och mottaga dess sanningar bättre än andra, därför att de tänka mer andligt och mer med sitt inre än andra nationer. (Cont. Ult. Jud. 75.) Denna förkärlek för afrikanerna är av gammalt datum hos Swedenborg. Redan år 1748 hade han i Diarium Spirituale (453) berättat om att han råkat afrikanska andar, som i det andra livet ej önskade något högre än att straffas och torteras. Han får höra, att de hata sin svarta kropp emedan de veta sig äga vita själar, och att från Afrika ett större antal än från andra världsdelar införas i himlen. Jag vet ej hvarifrån Swedenborg fått detta svärmeri för de centralafrikanska negrerna, som så väl passar i stil med Rousseaus tidsålder. I varje fall bibehåller det sig under hela hans liv, och i De Ultimo judicio (76) berättar han, att även i vår värld afrikanerna ha samma fromma karaktär. Det finns i det inre av deras, världsdel en förkunnelse, som gripit vidt omkring sig, men ännu ej nått kusterna. Änglarne lära där invånarna muntligen samma läror, som han själv förkunnat i De Nova Hierosolyma.

De reformerta få intaga mitten av den första himlen, emedan de läst skriften och dyrkat Herren. Därför ha de havt det största ljuset. De lida alla av samma grundfel, att endast ha havt en yttre religion. De ha varit kyrksamma, iakttagit alla ceremonier och bevistat predikningar, de ha bekänt tron på Gud, men de ha försummat skriftens etiska föreskrifter och ha ej bättrat sitt lefverne. De åsyftas med draken i Uppenbarelseboken. (Cont. Ult. jud. I4-i6.) I centrum av alla kristna bo de bästa av engelsmännen. Dessa har nämligen en dubbel teologi, å ena sidan härledd från läran om tro, å andra sidan från läran om liv. Den senare läran förekommer bland dem, som ej tillhöra prästerskapet. (Cont. Ult. jud. 40-45.)

Skildringen av själva domen blir naturligtvis en allegorisk omtolkning av Uppenbarelseboken. Den förebådas av ett stormmoln, hvarefter de högre himlarne sänka sig ned. I det klara, himmelska ljuset öppnas andarnes inre, och de ogudaktiga synas då ej längre såsom kristna, utan såsom demoner, och råka i en vild strid inbördes om Gud, om ordet, om tron och om kyrkan. Hela den glans, varmed de omgivit sig i sin inbillade himmel, försvinner. Deras palats bli usla kojor, deras trädgårdar gytgepölar, deras kyrkor sophögar o. s. v. (Cont. Ult. jud. 23.) Därefter följa besök av änglar, vilka ännu i det sista skola uppmana dem att avstå från sitt usla leverne. Och de lyckas söka ut och skilja frän dem några goda andar, som smugit sig in bland dem. Men de andra kunna ej avskräckas från sitt onda liv och undgå därför ej domen.

Nu synes Herren i ett ljust moln, och man hör trumpeter, ett tecken att änglarne skola samla de goda från alla håll. Ty Herren bringar ej fördärv över någon, utan beskyddar endast sina egna och undandrager dem från varje förbindelse med de onda. Därefter komma de onda fullkomligt i sina egna begär. De samla sig i formen av en stor drake, som böjer sig uppåt, som om den ville förstöra himlen. Men dess försök är fåfängt, och den sjunker ned i helvetet. (Cont. Ult. Jud. 23-28.)

Jag har anfört denna skildring, därför att den visar, hur angelägen Swedenborg är, även när det gäller den yttersta domen, att ej låta Gud själv störta någon i fördömelsen. Han är förlossaren, som räddar sina trogna, ej egentligen domaren. De onda människorna döma sig själva, då deras inre blottas, då de beröfvas all den fernissa av yttre respektabilitet och kyrksamhet, som följt dem ända in i andevärlden. De störta sig själva ned i helvetet, därför att de först där kunna känna sig ibland sina likar. Liksom de nykomna själarne gör draken ett försök att höja sig mot det gudomliga ljuset. Men det är honom för starkt, och han störtar bländad ned i avgrunden.

Världens tillstånd efter yttersta domen kommer att te sig alldeles som före densamma. Den stora förändringen i den andliga världen kommer ej att medföra någon synbar förändring i vår värld. Det kommer att finnas stater, krig och fred liksom förut. Till det yttre kommer det också att finnas skilda kyrkor, som lära sina olika dogmer. Men kyrkomedlemmen åtnjuta mera frihet att tänka i trosfrågor, därför att han har återfått andlig frihet. Ty nu är allt i himlar och helvete bragt i ordning, och den rätta jämvikten dem emellan är återställd. Och därför har också ordets inre mening kunnat uppdagas utan fara för att det skall missförstås eller profaneras. (De Ult. jud. 73.)

Det viktigaste, som yttersta domen fört med sig, är dock skapandet av det nya Jerusalem, den nya kyrka, som Swedenborg, såsom vi sett, redan långt tidigare profeterat om. Den nya himmel, som Gud skapat vid den yttersta domen, var också avsedd att rymma denna nya kyrka, som alltså skulle omfatta de bästa av såväl kristna som hedningar, som levat sedan Kristi tid. (De Nova Flierosolyma 2-3.) Från himlen skulle sedan det nya Jerusalem nedstiga på jorden.

Swedenborg har redan under den tid yttersta domen varat mottagit visioner, som tyckas honom bebåda, att denna kyrka stigit ned (se D. S. 5543), men han dröjer med att förklara den färdigbildad. I ett brev från år 1767 till favoritlärjungen Beyer, som frågat hur snart en ny församling vore att förvänta, skriver han, att han dagligen ser hur Gud förbereder och iordningställer den nya himlen, och att den nya församlingen skall komma gradvis, allteftersom denna himmel blir färdig. Två år senare skriver han till honom från Amsterdam, att kyrkan först skall komma i den mån lärorna om rättfärdiggörelsen och tillräknelsen utrotas. Den kristna kyrkan började ju ej heller omedelbart efter Kristi himmelsfärd, utan växte så småningom. Och i Vera Christiana Religio förklarar han (n:O 791), att Herren samma dag, som han slutade detta verk, den 19 juni 1770, sammankallat sina tolv lärjungar och sänt dem ut i hela den andliga världen för att »predika det evangelium, att Herren Gud Jesus Kristus regerar, samt att hans rike skall vara i evigheters evighet».

Swedenborg är nämligen övertygad om att detta sammanfattande arbete skall föra hans lära till slutlig seger. » Jag är viss uppå», skriver han under dess utgivande till Beyer, »att Herren vår Frälsare verkar så medelbart, som omedelbart, då Boken utkommen är, att Nova Ecclesia, som grundar sig på den Teologien, uti hela Kristenheten blir inrättad». Och i dettas slutkapitel utvecklar han den mission, som tillkommit honom själv vid skapandet av en ny världskyrka, avsedd att efterträda de rådande. Profeternas, evangeliernas och Uppenbarelsebokens förutsägelser åsyfta nämligen intet annat än hans egen bibeltolkning. Då det står, att Herren skall komma i himmelens skyar i sin härlighet och makt, menas det ej, att Kristus personligen skall återvända på jorden. Enligt johannesevangeliet är Herren Ordet, och det är i denna betydelse han skall återkomma. »Det är därför fåfängt att tro, att Herren personligen skall bli synlig i himlens sky, det är i Ordet, som han skall blivva synlig, ty det är av honom och är således han själv» (V. C. R. 777.) Herrens andra ankomst kommer därför att ske medelst en människa, vilken han i person uppenbarat sig, och som han har uppfyllt med sin ande för att undervisa om den Nya Kyrkans läror medelst Ordet av honom.

»Att Herren har uppenbarat sig för mig, sin tjänare, och sänt mig till detta värv, och att han därefter har öppnat min andes syn och således inlåtit mig i den andliga världen och förlänat mig att se himlarne och helvetena samt tala med änglar och andar, och det nu oavbrutet i många år, det betygar jag sanningsenligt; likaledes att jag ifrån den första dagen av min kallelse icke har emottagit av någon ängel något, som tillhör denna kyrkas läror, utan från Herren allena, då jag läste Ordet.» (V. C. R. 779.)

Det stolta medvetande om den egna missionen, som framkommer i denna passage, betecknar ej något nytt hos Swedenborg. Men det är först nu, som han offentligen ger uttryck åt det och undertecknar sitt namn på titelbladet med »Dominijesu Christi Servus». Och i ett av sina memorabilia i Vera Christiana Religio (508) berättar han sig i en syn ha sett ett tempel med port av pärlemor och väggar av kristallglas. Det betecknade den nya kyrkan. »Då jag sedan gick närmare, såg jag över porten inskriften »Nunc Licet», hvilket betydde: Nu är det tillåtet att med intellektet ingå i trons hemligheter.»

Det är ingen tillfällighet, att denna syn erinrar om Swedenborgs första visionära upplevelse, den saliggörande ljusvisionen som uppenbarade för honom tillvaron av ett »heligt tempel» i hjärnan, som förde honom tillbaka till den första människans oskuldstillstånd. Det genom syndafallet förlorade sambandet med gudomligheten, som han i detta ögonblick åter knutit, hade nu genom hans bibeltolkning återerövrats för hela mänskligheten. »Inträden härefter i det hittills tillslutna Ordets hemligheter», förkunnar honom en ängel från de tredje himlen, »ty dess särskilda sanningar äro lika mång speglar av Herren.» Världen har genom det förklarade Orde blivvit ett ljusstrålande tempel, där Herrens härlighet spegla sig i varje öga, som vill skåda den.

Min föregående undersökning har sökt klarlägga de olik stadierna i denna utveckling. Vi ha sett, hur Swedenborg redan tidigt stått missmodig vid den kunskapsväg, som för honom gällde såsom den enda för människosläktet tillgängliga, och längtat efter ett vetande, som ej behövde gå de sinnliga erfarenhetens långa och osäkra omväg. Det var i denna stämning han emottagit det första gudomliga tecknet, de inre ljuset, som gav hans hypoteser en högre bekräftelse som genomskimras av gudomlighetens eget ljus. All vishet och allt liv är ett utflöde från den andliga solen.

Denna lära om tillvaron av en högre intuitiv själsförmögenhet ovan förnuftet, om en andlig sol ovan vår naturliga ger de halvförglömda minnena från barndomshemmet, nytt liv. Han tror sig åter liksom där stå i förbindelse med en översinnlig värld. Hur värdelösa te sig ej nu vetenskapens ovissa resultat i jämförelse med den lära, som i de yttre företeelserna endast skådar symboler av ett högre liv, som i de naturliga tingen endast ser skuggbilder av de andliga. I korrespondensläran återfinner han den visdom, som människosläktet i tidernas början ägt, men förlorat genom avfallet från det gudomliga. Nu koncentreras hela hans energi mot ett enda mål, att blir värdig detta högre vetande. Hur han genom oreserverad självuppgifvelse, genom dödande av det egna jaget till sist lyckas ernå detta veta vi genom drömdagbokens bekännelser och skildringen av Adams oskuldstillstånd i De Cultu et Amore Dei.

Och sedan han själv införts i andevärlden och fått skåda dess härlighet, blir det hans livsuppgift att för mänskligheten förklara den inre meningen i Ordet. Ty all änglarnes outsägbara vishet, som han själv genom öppnandet av den inre synen blivvit delaktig av, ligger ju fördold bakom det Ord, som skänkts människan för att bilda länken mellan skaparen och henne, men vars rätta innebörd hon glömt och aldrig mer kunnat fatta, sedan hennes kärlek vänt sig från de himmelska till de jordiska tingen. Och då Swedenborg fulländat sitt värv, då han uppenbarat skriftens inre mening och berättat vad han skådat i andevärldens riken, då stundar en ny epok i människosläktets historia. Genom den yttersta domen rensas andevärlden för att bereda plats för den nya kyrka, som skall återförena Gud och människan och därigenom föra skapelsen mot dess slutmål.

Det är i ljuset av denna Swedenborgs inre utveckling man kan förstå att han ej svindlat inför tanken, att hans egen bibeltolkning var den Messias återkomst, om vilken profetiorna siade.