Ref: Ur boken Medvetandet och döden av Kersti Wistrand - Jan Pilotti
Låt oss som Strömbäck börja i Iran. Från sassanidisk tid (från 200- talet e Kr intill den islamiska erövringen på 600-talet) har vi en omfattande teologisk litteratur på pehlevi (medelpersiska), där dödsföreställningarna är ett återkommande tema. Det är välbekant att iranier na före något annat folk omfattade tron på de dödas uppståndelse vid tidens slut. Det är en allmän uppfattning inom religionsforskningen att det var från dem som judarna fick sin uppståndelsetro under den babyloniska fångenskapens tid, och att kristendomen och senare islam övertog den från dem.
Men denna uppståndelsetro hindrade inte att man också räknade med en skilsmässa mellan själ och kropp i döden.
Menok i Khrat, ett teologiskt verk från sassanidisk tid men med åtskilligt äldre traditionsstoff, talar om hur den dödes själ stannar vid huvudgärden under tre dagar innan den ger sig av till den andra världen. Den förs då av en kvinnlig ledsagare, som symboliserar de goda eller onda gärningar som människan har gjort under jordelivet, och alltefter sina gärningar bestäms den döde för himlen eller för hel vetet. Man har med andra ord haft de ideologiska förutsättningarna för upplevelser av själen som skild från kroppen, vad som nu sedan är deras fysiologiska, psykologiska eller metafysiska grund.
Från sassanidisk tid kommer också en hinsidesskildring som sägs bygga på autentiska erfarenheter. Arda (Artag) Viraf, som berättar om sina inblickar i himmeloch helvete, hade emellertid inte någon dödsbäddsupplevelse till grund utan ett narkotikarus. Det påminner oss om den likhet som finns mellan dödsbädds- och narkotikaupple velser också idag, och som ställer en del problem om det fysiologiska underlaget för erfarenheter av det här slaget. Arda Virafs skildring har sedan utan tvivel influerat senare hinsidesskildringar .