Hon har blivit en ikon, hennes bok om destruktiva tonår en bibel.
Tusentals ungdomar älskar Berny Pålsson.
De skär sig med rakblad som hon har gjort, de klär sin ångest i hennes ord, de stajlar sig som hon gör.
Själv tycker Berny Pålsson det är otäckt att påverka andra så starkt.

Sydsvenskan har följt henne under en röjarhelg i Halmstad och några vanliga dagar hemma i Stockholm.

HALMSTAD. De träffas på nätet till vardags. Nu är de i Halmstad en helg för att festa med sprit och knark.

Egentligen är de här för att Berny Pålsson är inbjuden för att prata om sin bok.

Det är hon som är ikonen, ledaren i gänget av flickor som hatar sig själva.

Med flackande blick rafsar Berny Pålsson runt i lägenheten. Det är bråttom. Om en kvart ska hon vara på biblioteket för att framträda och nu kan hon inte hitta sin tiara. Utan den känner hon sig naken.

I köket försöker några trötta kompisar engagera sig i sökandet. Det är inte lätt efter tre dygns intensivt festande utan sömn och mat, och för mycket sprit och knark.

Gänget, som till vardags umgås på internet, har kommit från olika delar av landet för att tillbringa helgen tillsammans. En del känner varandra sedan tidigare, andra träffas för första gången. Gemensam är vänskapen med Berny Pålsson.

Att det blev just Halmstad beror på att 21-åriga Berny Pålsson är hitbjuden till stans bibliotek för att prata om sin bok "Vingklippt Ängel ", som utkom i fjol. Alldeles intill biblioteket finns en lägenhet som tillhör kulturförvaltningen, och där bor och festar hon och ett tiotal vänner.

Jakten på tiaran får sitt slut i ett av sovrummen, den ligger halvt skymd under ett täcke och en massa kläder. Berny Pålsson skyndar till badrummet för att bättra på sminket: svart ögonskugga närmast ögonen, chockrosa i breda drag upp mot ögonbrynen. Så fluffar hon till håret - ena halvan är blond, andra svart, kilar fast tiaran bakom öronen och drar på sig sina svarta kängor. På väg till bibblan hinner hon med ett par cigg.

Bibliotekarien som bjudit in väntar vid entrén. Hon vill ha ett samtal om boken, snarare än ett föredrag av författaren. Förra sommaren debuterade Berny Pålsson med en självbiografi där hon berättar om hur hon under hela sin tonårstid skadat sig själv. Hur hon skurit och bränt sig, drogat och åkt in och ut på psykavdelningar. Hon har diagnosen kronisk schizofreni och tar två olika sorters antipsykotiska mediciner varje dag plus en hög med lugnande.

Bibliotekarien förhandspratar lite om hur hon tänkt och säger att hon vill fråga ifall skärandet är ett sätt att synliggöra sådant som inte syns, till exempel ångest och förtvivlan. Berny Pålsson blir lite förvirrad av analysen och säger att för henne har det varit ett sätt att byta den psykiska smärtan mot en fysisk och på det viset få tyst på de högljudda rösterna, demonerna som hon kallar dem, som styr och ställer i henne.

Föredragsrummet som ligger en trappa ner från entréplan visar sig snabbt vara för litet. Det kommer mycket folk. Många ser ut precis som Berny Pålsson. Unga tjejer som kopierat hennes utseende med tiara, svart och rosa ögonskugga, tyllklänning, nätstrumpor, piercing.

Några har, liksom huvudpersonen, kortärmat som blottar ärr längs med armarna. Som ett bevis på tillhörighet, kanske, ett slags uniform.

Längst bak sitter två tjejer varav den ena är uppenbart påverkad av mediciner. Den andra bär sjukvårdens inplastade armband på sin ena handled, med personnummer och namn. Hennes armar pryds av nygjorda skärsår.

Framme vid podiet pågår ett lågmält samtal. Det går trögt. Frågorna är ledande och Berny Pålsson har svårt att hitta svar. Hennes röst är lite tunn. När bibliotekarien undrar om skärandet är ett sätt att synliggöra till exempel osynlig ångest blir svaret rätt och slätt nej. Sedan dör frågan.

Långt borta är författarens drastiska formuleringar från boken, som "Jag är en mental naturkatastrof", och "Jag har emotionell cancer", och "Happy people don't have stories".

Långt borta är också Berny Pålssons målande beskrivningar om sina "älskade" rakblad, om "det glittrande blodet" som ger lindring och om änglasystrarna, vänner med liknande problem som bundit sig samman genom sina självskadande beteenden och en övertygelse om att det är de som är de verkliga människorna, i motsats till alla andra, den Grå Massan.

I slutet av "Vingklippt Ängel" är Berny Pålsson.19 år. Hon påbörjar kampen att sluta skada sig själv. Sluta skära, sluta bränna. Nu, två år senare, kämpar hon fortfarande varje dag mot impulsen att skära sig.

Ärren på armarna visar att det går ganska bra, de är matta och läkta med några få undantag. Återfall har förekommit.

20 minuter innan det var tänkt avrundar bibliotekarien samtalet. En kö av Bernykopior och andra ungdomar samlas framför podiet. De vill krama sin stjärna. Få autografer. Känna på henne. Eller bara komma så nära som möjligt.
- Jag älskar dig, säger en flicka blygt och ber att få sin bok signerad.

Det är komplicerat att ha fans, tycker Berny Pålsson. Å ena sidan vill hon förstås ha läsare och gläds åt stora försäljningsframgångar och popularitet. Redan första månaden som pocket hamnade boken på nionde plats på pockettoppen. Å andra sidan vill hon undvika att inspirera. Destruktivt beteende smittar, säger hon.

Tusentals och åter tusentals ungdomar skickar mejl och inlägg till det community, en virtuell mötesplats för medlemmar på nätet, som Berny Pålsson skriver i. Flickor som gjort henne till ikon. På ett tidigare community hade Berny Pålsson 199 735 besök. Hon ägnar timmar varje dag åt att svara på brev.

Många skriver att de älskar henne, att hon är deras gud. Att de bär med sig hennes bok som en bibel. Att de dricker samma slags drinkar som hon. Lyssnar på samma typ av musik. Klär sig i samma sorts kläder. Och skär sig. I presentation efter presentation på internet går det att läsa om tjejer som kallar sig för mentala naturkatastrofer, vingklippta änglar och blodssystrar till Berny Pålsson. De säger sig ta samma slags mediciner som hon. De citerar ur hennes bok i samma mening som de formulerar ångest, självhat och dödslängtan.

Berny Pålsson tycker det är otäckt att hon och hennes sjukdom blivit förebild. En sjukdom är ingenting man är, det är något man drabbas av och det är som om de inte förstår att det är på riktigt, säger hon. Det finns inte något vackert eller magiskt i vanföreställningar och förgörande ångest. Det är bara ett helvete.

Vid sidan om uppståndelsen på biblioteket väntar sambon Jonas Bengtsson och nära vännen Lucas Lundström. Ingen av dem är sjuk, båda har erfarenheter av arbete inom psykiatrin.

Det har vuxit fram ett slags subkultur kring Berny Pålsson, menar Lucas Lundström. Grunden är densamma som i alla ungdomskulturer: en känsla av utanförskap, att man är annorlunda, sticker ut, vägrar vara som alla andra. Och samtidigt ha ett starkt behov av tillhörighet och att kunna spegla sig i andra som man betraktar som likasinnade.

Det finns många ungdomar som mår kasst och som förenas i det, enligt Lucas Lundström. För dem har Berny Pålsson, ofrivilligt, blivit en frontfigur. En som klär sin ångest och sina demoner i vackra ord, som blir sedd, känd och älskad genom smärta och dödslängtan. Många tar efter symptomen på hennes psykiska sjukdom utan att vara sjuka på riktigt. På mötesplatser på internet, via kompisar och på festivaler möts ungdomar och smittar varandra med självskadebeteendet.
- Det går att bli galen, säger Lucas Lundström.

När Berny Pålsson skrivit färdigt autografer och fått massor av kramar är det dags för nästa föreställning, på stans ungdomsgård Diezel. En kort promenad dit, under intensivt rökande, blir enda pausen.

Det är knappt att hon orkar efter tre sömnlösa dygn. Trots att det är sen eftermiddag har hon ännu inte ätit något. Att festa hårt och samtidigt gå på starka mediciner är inte så lyckat, säger Berny Pålsson. Men det går inte att låta bli. Ibland måste hon slå sig fri från sjukdomen, från psykpersonal, kontaktpersoner och kontroller och vara en vanlig ung tjej som tokar ur.

Publiken på Diezel ser ut ungefär som på biblioteket, många har på olika vis anammat författarens stil. Ännu en gång hålls ett tämligen saggigt samtal mellan författaren och bibliotekarien. Strul med en mikrofon gör det hela ännu svårare. Berny Pålsson är obekväm och efteråt stannar hon inte för kramar och autografskrivande. I stället flyr hon till ett angränsande rum och låter sig sedan ledas ut i det fria av sina vänner. Hon tänder en cigg och förvissar sig om att Lucas Lundström tänker infria sitt löfte om att göra rosa chokladmousse till middag.
Nu behöver hon en stunds vila innan det är dags att börja festa igen.