   |
| Sun Myung Moon Uppenbarelsen! Jesus Kristus 1960 1936 sedan 2000 år... |
Messias! |
Hela Uppenbarelsen på svenska (lämplig för utskrift)
Vi har tidigare slagit fast att Gud, en varelse med dualistisk karaktär, skapade allting i ett förhållande subjekt-objekt. Dessa subjekt-objekt skall samarbeta i givande-tagande och etablera en harmonisk förening och därmed uppfylla godhetens syfte.
Vi har även visat hur människan svek Gud och gjorde satan till sin falske Herre. Och därmed startade denna onda värld. För att rädda mänskligheten och en sådan fallen värld, så började Gud sitt återupprättelsearbete, att återställa människan och världen till sitt ursprungliga syndfria tillstånd.
Låt oss se hur detta återupprättelsearbete har pågått igenom hela den mänskliga historien.
Består historien endast av de roller som människan spelat ? Det är den mänskliga erfarenheten att hon knappast kan forma sitt eget öde och ännu och ännu mindre mänsklighetens. Därför säger vem som gjorde vad, när och hur, inte hela sanningen om människans historia. Ur Guds synpunkt så är hela historien detsamma som Hans historia att rädda denna världen. Sammanfattat, historien är återupprättelsens historia, som avslöjar allt som Gud har gjort för att nå detta mål.
Eftersom syftet med Guds återupprättelse är att återställa människan och världen till det tillstånd där de har uppfyllt skapelsens syfte, så kan människans historia kallas Guds historia för att återställa skapelsens syfte.
Som vi redan förklarat i kapitlet om människans fall, så föll hon medan hon växte till fullkomlighet och skapelsens ideal. Som ett resultat av detta så har människan fått förmågan att göra både gott och ont. Med andra ord, människan som fortfarande är ofullkomlig har både den ursprungliga godheten given av Gud såväl som den onda naturen som hon ärvde från den fallne ängeln. De onda elementen från den fallna ängeln är den ursprungliga synden.
Förhållandet mellan dessa båda naturer är inte konstant. I den fallna människan så är den onda naturen så väl utvecklad att den lätt visar sig i handling. Å andra sidan så är människans fundament för att vara god, så outvecklat att det hela tiden måste uppmuntras och kräver medveten ansträngning för att visa sig i handling.
Om människan har fullkomnat Guds syfte med skapelsen och själv blivit lika fullkomlig som sin Himmelske Far (Matt 5:48), så kommer automatiskt centrum för hennes tankar, gärningar och liv att vila på Gud. En sådan människa är god och hennes personliga historia är också god. En sådan människa skapar goda familjer, goda nationer och en god värld, och etablerar därmed en godhetens historia.
Detta var Guds ideal. Men genom människans fall så startade ondskans och syndens historia. Trots detta så kommer Gud absolut att återställa världen och dess historia till vad han ursprungligen planerat för skapelsen, som Jes 46:11 visar.
Igenom den fallna värld som satan styr, så har Guds ansträngningar att skilja gott från ont fortsatt. Och som ett resultat består det mesta av mänsklig historia av kamp mellan gott och ont. Den fallna människan är förenad med satan i sitt sinne och begår synder genom sin kropp. Trots detta så har hon också kvar sitt ursprungliga sinne skapat av Gud, och det förblir alltid riktad mot Gud.
Däremellan har människan fastnat. Å ena sidan försöker satans onda makt desperat att hänga kvar i människan, medan å andra sidan Guds goda makt försöker vinna människan till sin sida. Så det pågår alltid en dragkamp om människan. Detta är sanningen om den mänskliga historien. Gott och ont är i konflikt i denna världen.
Efter människans fall så talar Bibeln om Kains mord på sin broder Abel. Det första mordet i människans historia. Och alltsedan dess har historien varit en kamp och krig oavsett öst eller väst. även om kampens omfattning varierat ifrån individer, familjer och samhällen till nationer och grupper av nationer, så har ytterst alla konflikter varit mellan gott och ont. Guds sida och satans sida, huvudkämparna bakom historien.
Vissa tider omfattade striden ägodelar land och folk, vid andra idéer och tro. Men alla är dom bara samma reflektioner av kampen mellan Gud och satan. Gud som är god försöker att återupprätta goda ting för att användas i Hans godhets plan. Medan satan försöker behålla sitt onda herravälde. Denna kamp yttrar sig därför i människans liv och historia.
Vad är den verkliga drivkraften i historien ? När vi säger att historien strävar att uppfylla Guds plan. Fortskrider då historien enbart efter Guds plan och med Hans drivkraft ? Om historiens mål är att uppfylla skapelsens syfte, avancerar då konflikterna mellan gott och ont automatiskt mot att förverkliga skapelsens syfte ? Om detta är sant, hur kan vi då förklara alla orättvisor och tragedier i historien. Såsom att ondska finns kvar och att goda människor har offrats ?
I begynnelsen gav Gud människan ett enda bud de skulle hålla tills de uppnått fullkomlighet. Skapelsens syfte skulle förverkligas inte bara genom Guds plan och arbete utan genom att människan uppfyllde sitt relativt lilla ansvar, att följa och lyda Guds bud. Så för att fullborda skapelsen så är människans ansträngning lika nödvändig som Guds.
Men människan kan antingen lyckas eller misslyckas uppfylla detta ansvar mot Gud. När människan lyckas, så avspeglas detta i historien och återupprättelsen går framåt. Men misslyckas människan, så blir Guds plan omintetgjord och satans vilja avspeglas då istället i historien. Så människan kan uppfylla eller svika sitt ansvar. Anledningen att den mänskliga historien inte verkar vara annat än en ständig upprepning av syndiga gärningar, där möjligheten för en ideal värld verkar så avlägsen, är inte för att Gud inte är allsmäktig, utan därför att så få människor uppfyllde sin del av ansvaret att uppfylla Guds vilja.
Gud är absolut evig och allsmäktig. Därför är även Hans syfte med skapelsen eller återupprättelsen absolut. Guds vilja med återupprättelsen skall absolut uppfyllas som det står i Jes. 46:11. även om en människa sviker sitt ansvar, så återupprättar Gud efter en viss tid samma grund och förutsättningar, och väljer därefter någon annan att utföra samma mission. Det är därför vi ser samma situationer och händelser upprepas under Guds arbetes långa historia, även över perioder på två till fyra tusen år. Vi kallar denna upprepning för Återkommande Tidsparalleller.
I Guds plan så måste Gud först återupprätta en sann fullkomlig människa och genom honom återupprätta en familj, ett samhälle, en nation och en värld som blir Guds ideala skapelse. Gud sänder Messias till världen som en modell för en sann människa. Därför är Messias verkligen historiens mest värdefulla frukt. Så Gud kan inte sända Messias utan förberedelser. På grund av fallet, så har människan tjänat en falsk herre. Och om Messias kom utan förberedelser skulle denna onda värld snart ha dödat honom. Gud utväljer först ett par individer från den onda världen som kan ära och lyda honom. Och genom dessa skapar han familjer och nationer separerade från satans sida så att de kan tjäna som ett trons fundament, på vilket Messias kan anlända.
Gud utvalde Abraham och Jakobs familjer. Och fostrade Israels folk för att förbereda detta folk att ta emot Messias. Gud arbetade på samma sätt med de kristna (2:a Israel) de senaste 2000 åren, för att förbereda Kristi Återkomst. Så Israels historia före Jesus och den kristna historien efter Jesus innehåller huvudströmmen av mänsklig historia.
Guds vilja är att återupprätta hela mänskligheten. Men först arbetar Gud med ett centralt lands historia. Och låter andra länder stödja denna för att senare insmälta dessa i hela frälsningen.
Utifrån denna frälsningsplan så spelar också religionernas historia en central roll. Eftersom de skall upplysa människans sinne och ande att uppfylla målen för mänsklighetens återupprättelse. Andra områden som politik, ekonomi, vetenskap och kultur skall förbättra människans levnadsförhållanden. Och därför kan deras historia kallas bidragande.
Genom att studera historien på detta sätt så kan vi börja förstå betydelsen och värdet av händelserna hos det judiska folket i Gamla Testamentet. Det är inte bara en stam eller en nations historia. Utan den centrala historien genom vilken Gud kan utföra sitt frälsningsarbete.
Det judiska folkets historia centrerat på judendomen tillsammans med västerlandets historia centrerat på kristendomen, är det klaraste beviset på Guds plan. Och faktiskt så kan vi härleda en riktig formel som kan användas på all historia. Med denna formel kan vi förutse framtida historiska utvecklingar.
Efter att ha fallit från toppen av tillväxtsteget, så har människan varit under satans herravälde. Innan Gud kan återupprätta en sådan människa, så måste Gud separera henne från satan. För att helt fullständigt separera henne från satan, så måste en människa befria sig från ursprunglig synd. Men ursprunglig synd kan bara tas bort genom att pånyttfödas genom Messias, som kommer som sann förälder. Därför måste en fallen människa gå igenom en separation från satan, återvända till toppen av tillväxtsteget, innan hon kan möta Messias, och pånyttfödas och därefter följa Messias för att uppnå fullkomlighet och därmed uppfylla skapelsens syfte.
För en fallen människa är det således två vägar man måste gå.
Först vägen för att bli återupprättad och pånyttfödd och därefter “Principernas väg” genom att följa Messias för att uppnå fullkomlighet.
Efter att ha blivit pånyttfödd genom att ta emot Messias så kräver Principernas väg att man fullständigt följer Messias, och följer med all kraft tills man uppnått fullkomlighet.
Efter vilken princip utför Gud sitt arbete fram till dess han sänder Messias ?
Svaret får vi genom att förstå principen för förberedelsen för Messias. Det är samma princip som Gud använde för att förbereda ett fundament för att sända Messias. Messias kommer till toppen av tillväxtsteget, där människan ursprungligen föll. Därför är kärnan av Guds arbete, fram till dess att Messias kommer, att göra det möjligt för folk att gottgöra och återupprätta det fundamentet. Den fallna människan kan inte nå toppen av fullkomlighetssteget själv, så Gud gav ett villkor för att bli återupprättad till toppen av tillväxtsteget.
Det är alltså människans ansvar att förbereda detta fundament för att kunna ta emot Messias. Vilket villkor krävs då för att uppnå detta fundament. Jo återupprättelse måste ske genom att omvända händelserna i människans syndafall.
Vilka villkor krävs då för att omvända dessa händelser, och nå toppen av tillväxtsteget där Adam och Eva föll ?
För det första, Adam och Eva misslyckades att tro på Guds ord och de förlorade därmed sitt trosfundament.
För det andra, så kunde inte Adam och Eva upprätthålla sin ursprungliga karaktär som Guds son och dotter inför ängeln. ängeln som var skapad som tjänare.
Därmed förlorade de också sitt fysiska fundament.
Så det fundament för Messias, som den fallna människan måste återupprätta är att gottgöra detta ursprungliga trons fundament och det påtagliga fundamentet.
Adam och Eva förlorade fundamentet genom att de misslyckades att hålla och tro på Guds ord och att följa Hans bud medan de växte under tillväxtperioden.
För att gottgöra detta behövs först en trons centralfigur istället för Adam och Eva. För det andra så måste ett villkorligt objekt förberedas. Och för det tredje så måste en viss tidsperiod förlöpa med tro på Gud.
Trons fundament är vertikalt mellan människan och Gud. Eftersom människan föll genom att inte tro på Gud. Så är syftet med trons fundament att gottgöra och återupprätta detta förlorade vertikala förhållande. Igenom hela återupprättelsens historia, så har så många centralpersoner offrat Gud ett visst trosoffer för att gottgöra och återupprätta trons fundament.
Vad är då villkoret för att gottgöra och återupprätta det verkliga fundamentet ?
Om bara Adam och Eva varit trogna trons fundament. Så hade de blivit fullkomliga varelser som Guds barn. Och därmed etablerat ett principiellt horisontellt förhållande till ärkeängeln.
Men i själva verket så förlorade Adam och Eva både trons fundament och det verkliga fundamentet. Och dom blev varelser med fallen natur som dominerades av ärkeängeln tvärt emot Guds ursprungliga vilja.
För att gottgöra och återupprätta det verkliga fundamentet, så måste människan sätta ett villkor för att ta bort den fallna naturen, som ju ärvdes från ärkeängeln och upprätta det riktiga horisontella förhållandet som gick förlorat.
Med denna förståelse för återupprättelsen låt oss se hur detta arbete fortskridit genom historien.
Det delade offret.
Eftersom Adam var den som personligen misslyckades, så vore det rimligt att han skulle vara den att göra ett offer till Gud. Men istället lät Gud nästa generation göra offret. Varför ? Med andra ord, varför kunde inte Adam bli den första trons centralfigur, i återupprättelsen av ett fundament för att ta emot Messias ?
Enligt skapelsens princip så är människan skapad att ha endast en Herre. Adam hade två, Gud respektive satan. Därför kunde Gud inte utnyttja en sådan person. Om Gud kunnat arbeta direkt med den fallne Adam och hans offer, då kunde även satan göra anspråk på detta. På grund av deras blodsband och att Adam hade två Herrar så kunde Gud inte utföra sitt frälsningsarbete med honom. Därför var Gud tvungen att dela Adam som var ursprunget till den goda och onda naturen. För detta syfte så gav Gud Adam två söner. Som var och en representerade gott respektive ont. Gud placerade dem i en situation att välja antingen Gud eller satan genom sitt offer.
Vem utav Kain eller Abel representerade Gud respektive satan ? Både Kain och Abel var frukt av Evas fall. Så valet skulle avgöras av hur syndafallet skedde. Som vi tidigare förklarat så bestod Evas fall av två otillåtna kärleksaffärer. Den första var det andliga fallet genom kärleksakten med ärkeängeln. Och det andra, fysiska fallet, skedde genom för tidig kärlek med Adam. Båda var lika såsom fallna gärningar. Men den senare var mer förlåtlig eftersom hennes motivation var att hon sökte förlåtelse inför Gud när hon begick det andra fallet. Därför kom Kain (den förstfödde) att representera det första fallet, kärleken med ärkeängeln. Och han blev därför placerad i en situation att arbeta med satan. Abel symboliserar det andra fallet, kärleken med Adam, och han fick därför arbeta med Gud. Det andra fallet var mer förlåtligt och gav därmed Gud en chans att arbeta direkt med människan genom Abel.
Efter det att satan tagit över den värld som Gud skapat. Så började satan skapa sin oprincipiella värld, mot Guds vilja. Därför separerade Gud Kain från Abel, innan Han började sitt återupprättelsearbete. Kain skulle som den förstfödde sonen representera satans sida och Abel som den nästfödde skulle representerade Guds sida.
Var och en kunde nu arbeta med endast en Herre. I 1 Mos. 4:7 säger Gud till Kain, “Varför är du vred och varför är din blick så mörk ? är det inte så att om du har gott i sinnet då ser du frimodigt upp: men om du inte har gott i sinnet då lurar synden vid dörren, till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.” Detta visar att Kain var satt i en situation utsatt för satan. När israeliterna flydde ut ur Egypten, så dödade Gud inte bara alla förstfödda utan också allt förstfött bland boskapen. (2 Mos. 12:29). På samma sätt så älskade Gud den nästfödde Jakob och hatade den förstfödde Esau medan de ännu var i sin moders mage. (1 Mos. 25:23). Och när Jakob välsignar sina sonsöner, Efraim och Manasse, så välsignar han dom med korsade armar, för att kunna lägga högra handen på Efraim, den nästföddes huvud. (1 Mos. 48:14). Alla dessa är exempel på hur Gud placerade varje nästfött barn i främsta positionen.
Enligt denna princip så accepterade Gud Kain och Abel i deras respektive positioner för att kunna göra sitt offer. Gud kunde acceptera Abels offer (1 Mos. 4:4), eftersom han representerade Guds sida, och utförde sitt offer riktigt. (Hebr.11:4). På detta sätt så tog Gud emot Abel, men förkastade Kain. Men det var absolut inte Guds vilja att för alltid förkasta Kain. Kain skulle ha satt upp ett villkor av gottgörelse för att bli separerad från ondska och kunna komma närmare den goda sidan.
Det villkor av gottgörelse som Kain skulle ha lagt.
Vilket var detta villkor för gottgörelse ? Jo det var villkoret för att återupprätta det verkliga fundamentet. Eftersom Kain hade en fallen natur, så kunde han inte bli Guds objekt, som ju är godhetens subjekt. Han måste alltså själv sätta något villkor för att ta bort ondskan i sig och bli en person som Gud kan relatera till.
Eftersom de första människorna föll på grund av ärkeängeln, så ärvde de denna fallna natur och fortplantade den. Så det enda acceptabla villkoret var att omvända processen för fallet. ärkeängeln som skilde sig från Gud måste älska Adam från samma utgångspunkt som Gud. Och genom lydnad och ödmjukhet inför Adam, komma tillbaks till Gud, och därigenom bli fullkomlig.
Men detta misslyckades alltså. Därför måste villkoren för gottgörelse och borttagande av den fallna naturen ske i omvänd ordning till fallet. Efter sitt offrande så var Kain symboliskt i satans position och Abel i Adams. Därför skulle Kain älska Abel och genom honom komma närmare Gud. Genom fortsatt lydnad och ödmjukhet inför Abel så skulle villkoret för gottgörelse uppfyllas. Men i verkligheten så dödade Kain Abel och upprepade därför ärkeängelns fall. Detta var inte bara ett brott där en äldre broder mördar sin yngre broder, utan det betydde att den satanska sidan hade slagit till mot Guds sida och därmed förhindrades Guds ansträngning att skilja gott från ont i Adams familj, och godhetens sida förlorade sitt fundament.
Kain misslyckades att uppnå det nödvändiga villkor av gottgörelse som varje enskild fallen människa måste lägga för att komma närmare Gud. Så detta villkor förblev ouppfyllt. Genom att tillämpa denna princip på oss själva, där vårt sinne leder oss mot godhet (Rom, 7:22) står i Abels position. Medan vår kropp som tenderar att tjäna synden (Rom 7:25) är i Kains position. Så bara när vår kropp lyder och domineras av vårt sinne, så kommer vår kropp att bli ren (syndfri). Men på grund av att vi domineras av vår fallna natur, så gör alltid vår kropp uppror mot vårt sinne och upprepar då Kains mord på Abel. Därför fortsätter vår ondska.
Eftersom alla fallna människor står i Kains position, så
kan vi uppnå frälsning endast genom att ödmjuka oss, tjäna,
lyda och älska Messias som Abel.
Kommentar: En intressant tanke om Gottgörelse, som redan geniet Linné var inne på och försökte bevisa i sin Nemesis Divina. Att alla människor står under en universell lag att betala sina synder, i sina egna eller genom anhörigas liv.
Människan hade framför allt blivit svekfull (Jer 17:9), så för att komma till Gud, så lät Gud människan gå igenom allt skapat som står i Abels position. Gud utförde sin frälsningsplan genom att låta människan offra enligt denna princip.
Som vi förklarat tidigare, det fundament som Messias kan komma på, är det återupprättade trons fundament och det påtagliga fundamentet. I Adams familj så lades ett framgångsrikt trons fundament genom Abels offer som Gud kunde acceptera. Genom detta framgångsrika offer så kvalificerade sig Abel också att bli centralperson för att lägga det påtagliga fundamentet. Men som ett resultat av Kains mord på Abel, så misslyckades de att lägga gottgörelsen för att ta bort den fallna naturen, och därmed förstördes det påtagliga fundamentet, och därför lades inget fundament för Messias. På detta sätt kunde aldrig Guds vilja uppfyllas i Adams familj.
Guds vilja att fullborda frälsningen genom att sända Messias är konstant och oföränderlig. Men när människan inte uppfyller sitt ansvar, så uppfylls inte heller Guds vilja. Och Gud måste senare finna en ny person från hans avkomma för att fortsätta återupprättelsen.
Referens: Om Adams familj av Yo Han Lee
Trons fundament i Noas familj.
Till exempel, genom att utnyttja det fundament av hjärta och lojalitet som etablerats av Abel, så kunde Gud välja Set, Adams tredje son, att överta Abels position (1 Mos. 4:25). Och från Sets släktlinje så utvalde Gud Noas familj för att ersätta Adams familj och återuppta Sin frälsningsplan. Noas familj måste först lägga ett trons fundament och därefter återupprätta det påtagliga fundamentet. Då skulle fundamentet för att ta emot Messias bli gottgjort och återuprättat.
Noa var en rättfärdig man i Guds ögon (1 Mos. 6:9). Därför blev han centralperson för återupprättelsen och under 120 år byggde han arken som ett villkorligt objekt, och ett trons fundament blev lagt.
Tack vare den vertikala relation med Gud som Noa lade genom sin absoluta tro, så kunde domen börja. Gud lät domen genom syndafloden ske därför att resten av mänskligheten ville inte förändra sina onda liv och ställa sig på Guds sida tillsammans med Noa. (1 Mos. 6:13).
Hams misstag.
Noas familj, som stod på det framgångsrika trons fundament, skulle därefter lägga det påtagliga fundamentet. På samma sätt som med den första sonen Kain och den andra sonen Abel i Adams familj, så skulle Noas förste son Sem och hans andre son Ham gottgöra och återupprätta det påtagliga fundamentet, genom att göra ett offer med absolut lojalitet mot Gud. För att göra detta så måste den andre sonen Ham, vara helt förenad i sitt hjärta med sin far Noa, som hade etablerat trons fundament och blivit central person i Guds återupprättelse av människan.
Men Ham misslyckades att bli ett med sin far Noa, och han började tvivla på sin far Noa (1 Mos. 9:20-26), som stod i en position att bli helt separerad från satan. På detta sätt så kom Ham i en position där satan kunde invadera och göra anspråk på honom. Det är därför Noa förbannade Hams son, Kanaan, till att bli en träl till sina bröder (1 Mos. 9:25).
På grund av Hams misstag, så blev inte det påtagliga fundamentet lagt. Därför fick Gud överge Noas familj, som han hade återupprättat efter 1600 års väntan och efter 40 dagars dom genom floden.
Kommentar: En möjlig förklaring, varför Gud förbannade Kanan, Hams son, istället för bara Ham, som felat:
För att finna svaret på detta måste vi gå tillbaka ända till Noas tid. Det fanns visserligen homosexualitet före syndafloden också, men den dränktes med resten av mänskligheten. I vårt släkte, som är Noas släkte, finns roten till homosexualiteten att finna i Noas egen familj. Följande bibelord ger en ledtråd:
18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader. 19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig.
Lägg först märke till formuleringen "MEN Ham var Kanaans fader". Kanaan blev stamfader till folken i landet som bar hans namn, Kanaan, där Sodom och Gomorra låg. Detta "men" som fogas in beträffande Ham, visar att den inspirerade författaren (Mose) såg med andra ögon på Ham, än på Sem och Jafet. Det är som om han ursäktar sig över att ens behöva nämna namnet. Här kommer orsaken:
20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en vingård.
21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält.
22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför.
23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd.
24. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:
25. "Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!"
26. Ytterligare sade han: "Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl!
27. Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl."
28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han. (1 Mos. 9)
Vad vi ser här, är en tydlig tendens till incestuös homofili hos Ham. Han vände inte bort blicken från sin faders blygd, som vilken normal människa som helst skulle gjort, utan han fann nöje i anblicken. Han gick t.o.m ut och skvallrade för sina bröder om saken. Bröderna gick då in och skylde sin fader, och berättade sedan för honom vad som hänt.
Noa förbannade då Hams yngste son, eftersom han förstod att den unge sonen genom Hams synd skulle ledas in på fördärvets väg. Man kan anta att detta inte var Hams sista utsvävning. Säkert fortsatte han med övergrepp och perversioner inom familjen, sedan han en gång börjat. Det är inte långsökt att tänka sig Kanaan som ett incestbarn.
Seklen går, och Noas söner och deras släkter breder ut sig. Några hundra år senare kommer Abraham till Kanaans land, och finner då att landet är uppfyllt av avgudadyrkan och sexuella perversioner. Kanaans ättled bär på Hams synd, och bilden av faderns blygd finns inpräglad i deras sinnen, så att de hänger sig åt phalloskult, homosexualitet och incest. Abraham får av Gud veta att Kanaan är dömt, och att landet skall ödeläggas för att sedan bli hemvist åt Guds folk Israel (Abrahams ättlingar). ...
I ljuset av detta kan man undra hur det skall gå för vår tids kommande släkten - om det öht blir några fler. Med all den sexuella perversion som väller ut ur tv-apparater, datorer och tidningar rakt in i hemmen, och där små barn exponeras för skamligheter som skulle fått en hora på farfars tid att skämmas - ja, är det inte redan så att vi har ett uppväxande kananitiskt släkte?
Och mitt i denna perversa kultur finner vi en växande avgudakult (Ecce Homo) under sken av gudomskult - precis som i Sodoms och Gomorras land. De dyrkade Baal, vilket betyder "Herre". Men deras herre var en annan herre än den Abraham dyrkade.
Bibeln kallar Baal "skändlighetsguden", eftersom hans tempel var invigda åt både heterosexuell, homosexuell och lesbisk prostitution. Man ägnade sig åt en lössläppt avgudakult, och sin oönskade avkomma offrade man i eld åt Baal.
Vad är det man gör idag? Man ägnar sig åt samma lössläppthet, och avkomman aborteras och offras åt Vetenskapen - en annan av vår tids avgudar.
Det är fråga om en Baalskult i modern tid. Det är fråga om urgammal hedendom, ett förfall så djupt, att det den gången ledde till Sodoms och Gomorras undergång, och till de kananeiska folkens utrotning.
Bibeln säger att Sodom och Gomorra gjordes till ett "varnande exempel för kommande tiders ogudaktiga människor" (2 Petr. 2:6). I 4000 år har mänskligheten tagit varning av detta, med korta undantag. Men nu, i denna yttersta tid, håller man på och reser upp Sodoms ruiner igen, globalt, och återinviger skändlighetsguden Baals kult.
Vad kan detta betyda, annat än att tiden är kort, och att denna världsordning går mot sin upplösning? Detta var tecknet Jesus själv gav oss på att slutet var nära: "Såsom det var på Lots tid, så skall det vara i Människosonens dagar."
Lot levde mitt i Sodom, och kunde med knapp nöd undfly dess undergång. Abraham levde utanför Sodom, och det var hans böner som räddade Lot. Vad säger detta oss som är troende idag?
Vi skall följa Abrahams exempel och leva utanför Sodom, dvs inte ta del i den alltmer homosexuella kulturens förfall. Vi skall vara ett avskilt folk, ett heligt och välsignat folk, så att vi med våra böner och vittnesbörd kan dra en och annan "loteran" ut ur Sodom, innan undergången kommer över detta förbannade släktled.
ref:http://bibeltemplet.net/teofilus/discus/messages/36/169.html?933910198
Referens: Om Noas familj av Yo Han Lee
Abrahams offer.
Gud var tvungen att fortsätta sitt arbete att uppfylla skapelsens syfte och Han kallade därför Abraham på Noas fundament av hjärta och trohet. Abraham skulle bli centralperson att återupprätta trons fundament centrerat på hans egen familj.
Abraham offrade duvorna, geten, väduren och kvigan som villkorliga objekt för att återupprätta trons fundament. (1 Mos. 15:9). Enligt 1 Mos. 15:10-13, så delade Abraham offret i två delar och lade varje del mot varandra, men han delade inte duvorna. Rovfåglar, som symboliserar satan, slog ner på de döda kropparna och Abraham drev bort dem. Därefter uppenbarade sig Gud för Abraham och sade : “Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, ock de skall där vara trälar, och man skall förtrycka dem. Så skall ske i fyra hundra år.” (1 Mos. 15:13). Därför fick israeliterna lida under 400 års slaveri i Egypten, på grund av Abrahams misslyckade offer.
Varför var det en sådan synd, som förtjänade ett sådant straff, att inte dela duvorna? Hela syftet med frälsningen är att separera gott från ont i människan och i världen, för att sedan krossa det onda och bevara det goda, och till sist uppfylla skapelsens syfte. Därför tillhör det som inte delats i två satan och lämnar ingen del åt Gud. Så Abrahams offer gavs till det yttre till Gud, men till det inre åt satan, och därför förblev det syndfullt. Därför krävde Gud efter Abrahams misslyckade offer, att han skulle offra sin son Isak som ett brännoffer (1 Mos. 22:2). Att offra sin egen son på detta sätt var ännu svårare för Abraham än att ge sitt eget liv. Men Abraham visade absolut lydnad och lojalitet genom att förneka sig själv och gottgöra sin synd. På detta sätt kvalificerade han sin son Isak till att överta Abrahams position och mission.
Isaks familj ersätter Abrahams familj.
Efter det lyckade offret av Isak, så blev Isak centralpersonen för trons fundament. Genom Isaks absoluta tro på Abraham, så återupprättade Gud honom från döden och han fick överta sin fars mission. Därefter hjälpte Isak sin far Abraham att offra en vädur i sitt ställe så som Gud befallt (1 Mos. 22:13), och gottgjorde på detta sätt trons fundament tillsammans med Abraham.
Det villkor som Isaks familj nu skulle lägga var det påtagliga fundamentet, och det skulle läggas av hans egna två söner, Esau och Jakob.
Guds arbete med Jakobs familj, ställer många frågor från yttre ståndpunkt i ljuset av Skriften.
Varför slogs tvillingarna Esau och Jakob redan i sin moders sköte? (1 Mos. 25:22-23).
Varför föddes Jakob med en hand om Esaus häl (1 Mos. 25:26).
Varför stal Jakob förstfödslorätten från sin broder ? (1 Mos. 25:32-34).
Varför lurade Jakob så listigt sin far för att få välsignelsen ? (1 Mos. 27:18-19).
Utifrån återupprättelsen så var Jakob och Esau en upprepning av mönstret att dela Abel och Kain och därför representerade dom den goda respektive onda sidan.
Jakob förberedde sig genom sin 21-års flykt till Haran, så att till sist hans broder Esau kunde acceptera honom med kärlek och ödmjukhet. Till det yttre verkar detta bara vara en äldre broders kärlek till sin yngre broder. Men utifrån återupprättelsen, så är den djupare betydelsen att för första gången i mänsklighetens historia så segrade den himmelska sidan över den satanska. Därför välsignade Gud Jakob, och gav honom namnet “Israel”. Och gav sin välsignelse till de tre generationerna Abraham, Isak och Jakob som deras Gud.
Det utvalda folkets ursprung.
Vi kan nu förstå att gud först letar upp en segerrik person och en segerrik familj som har uppfyllt villkoret för gottgörelsen. Och centrerat på dem, fostrar Han ett utvalt folk. Därför blev just israeliterna Guds utvalda folk tack vare Jakobs personliga seger över den satanska sidan. Jakobs liv blev mönstret för att besegra satan, och detta mönster skulle följas av Moses och alla andra profeter. Och eftersom en nation också måste följa detta mönster, så visar Israels nations historia den väg en nation måste gå. Därför är Israels historia fram till Jesus den centrala återupprättelsens historia. även om det verkar oväsentligt för oss idag, så är det därför som Bibeln så noggrant betonar alla detaljer i Israels historia.
I Rom 9:11 läser vi att Gud “hatade” Esau redan i livmodern. Det faktum att Gud “hatade” honom betyder bara att Gud arbetade enligt principen om återupprättelse genom gottgörelse, genom att placera Esau i Kains position.
Efter det att Esau uppfyllt sitt ansvar genom att älska och ta emot Jakob, så kunde han stå i den återupprättade Kains position och till slut ta emot samma kärlek och välsignelse från Gud. (1 Mos. 36:7)
När Esau och Jakob framgångsrikt lagt ett trons fundament och ett påtagligt fundament, så blev äntligen fundamentet för Messias lagt, efterlängtat sedan Adams dagar. Men eftersom Abraham misslyckats i sitt första offer så var hans folk fortfarande tvungna att genomlida 400 års slaveri. Därför expanderade Gud sin återupprättelse till den nationella nivån på den grund som Isaks familj lagt. Men till det yttre måste de fortfarande betala priset för Abrahams misslyckade offer.
Därför utvandrade Jakobs 12 söner och 70 familjemedlemmar till Egypten, som representerade den satanska världen, och förblev i fångenskap i 400 år. Dessa händelser hade till syfte att fostra ett utvalt folk, som Gud senare kunde separera från satan, så att Han kunde ta emot dem i kärlek. Gud kunde sedan föra sitt utvalda folk åter till Kanaan, och där etablera ett fundament för Messias på den nationella nivån. Och därefter sända Messias för att fullborda historien.
Gud sände många profeter till det judiska folket och skyddade dem med stor kärlek bara för att senare kunna sända Messias, som är historiens frukt och templets personifiering.
Traditionen som blev lagd genom Jakobs seger över Esau var för att göra det möjligt för Israels folk att uppfylla Kains position. Att representera och ta ansvaret i mänsklighetens ställe, genom att älska, lyda och tjäna Messias, som kommer som Abel för hela mänskligheten.
Referens: Om Adams familj av Yo Han Lee
När israeliterna hade fullbordat sina 400 år av slaveri i Egypten, så utvalde Gud Moses till att leda folket tillbaks till Kanaan. Moses valdes som Guds representant (2 Mos. 4:16,7:1) och som en modell för Jesus (5 Mos. 18:18-19, Joh 5:19).
Så när han ledde israeliterna ut ur Egypten med under, vandrade över Röda Havet och genom öknen för att slutligen nå det utlovade Kanaan, så var det dessutom ett mönster som Jesus senare skulle följa. Det symboliserade hur Jesus korsade det oroliga hav och öken som denna syndiga värld är, och gå med mänskligheten till det förlorade Eden som Gud hade utlovat i begynnelsen.
Således var Moses den centralperson som skulle upprätta fundamentet att ta emot Messias på nationsnivån. Trots att Moses var adopterad och fostrad som son till Faraos dotter och hade levat i palatset i 40 år, så hade hans naturliga mor, förklädd till sköterska, utbildat honom och uppmuntrat hans starka känsla att Israel var Guds utvalda folk. Allteftersom tiden gick så valde han att lida tillsammans med sitt eget folk hellre än att njuta av bekvämligheterna i Faraos palats. (Hebr 11:24-25).
Eftersom Moses var utvald som Abel för alla israeliter. Så skulle allt Israels folk som ju var i Kains position, tro på honom, absolut lyda honom och lära om Guds vilja genom honom och därigenom återupprätta det påtagliga fundamentet på nationell nivå.
Efter att ha valt Moses så förmådde Gud honom att slå egyptierna genom att ge honom makten att göra tre mirakel och tio plågor. Senare då egyptierna förföljde israeliterna så ledde Gud egyptierna i döden vid Röda havet medan han gjorde det möjligt för israeliterna att korsa säkert. Efter detta vandrade de genom vildmarken.
Återupprättelsen centrerad på tabernaklet.
Från Guds ståndpunkt så var det absolut nödvändigt att israeliterna gick in i Kanaan. Därför skulle de aldrig ha längtat att få återvända till Egypten. Hur mycket de än fick lida i öknen. Men så ofta förlorade de tron, misstrodde Gud och Moses under utvandringen. Till slut var Gud rädd att även Moses skulle svika sin mission. Därför blev Gud tvungen att sätta upp en symbol för absolut tro, som aldrig förändrades, även om människor svek. Det vill säga att så länge någon bland israeliterna höll fast vid denna trons symbol så kunde Gud ge honom makten att representera nationen och fortsätta återupprättelsen. Denna trons symbol blev de två stenarna med de tio budorden som Moses tagit emot på berget Sinai, tillsammans med tabernaklet och förbundsarken där de placerades. De två stenarna där Guds ord var inskrivet, representerade Jesus och den Helige ande, som skulle komma i köttet som ordets förkroppsligande. Det är därför Jesus i Bibeln symboliseras av den vita stenen (Upp 2:17) och klippan (1 Kor 10:14).
Om bara Israels folk, centrerat på Moses, hade hängivet sig med hela sin styrka till dessa symboler som om de varit den verklige Messias, så skulle de ha etablerat det påtagliga fundamentet på nationell nivå.
Israeliterna fortsatte emellertid att vara trolösa medan de vandrade i öknen, och Gud sa till Moses: “Hur länge skall detta folk förakta mig, och hur länge skall de framhärda i att inte tro på mig. Trots alla de tecken jag har gjort bland dem?” (4 Mos. 14:11). Därefter sa Gud, “Men era barn, om vilka ni sa, att de skulle bli fiendens byte, dem skall jag låta komma dit in, och de skall lära känna det land, som ni har föraktat. Ni själva däremot - era döda kroppar skall bli liggande här i öknen. Och era barn skall dra omkring som herdar i öknen i fyrtio år och de skall bära bördan av er horiska otrohet, till dess att era döda kroppar förgåtts i öknen.” (4 Mos. 14:31-33).
Till sist dog de i öknen, de av den första generationen israeliter, födda i Egypten, som hade fallit i otrohet. Därefter ledde Josua och Kaleb nästa generation in i Kanaan.
Referens: Om Moses av Yo Han Lee
Johannes Döparen.
Gud älskade verkligen sitt utvalda folk, som senare skulle utgöra basen för Messias ankomst. Så många gånger lät han dem veta att Messias skulle komma och varnade dem att vara beredda och vänta honom. Speciellt under den period av 400 år före Jesu ankomst, så genomförde Gud en reformation av religiöst tänkande genom att sända profeten Malaki, som ytterligare ökade förväntningarna på Messias ankomst.
Och innan Messias kom så sände Gud, Johannes Döparen, den störste född av kvinna, (Matt 17:11), att vara centralpersonen för att återupprätta det nationella fundamentet, och vara en förelöpare att direkt vittna om Messias. Han var den störste av alla profeter att “göra vägen rak för Herren” (Joh 1:23), och vara den återkomne Elias (Matt 11:14,17:13). Han var utvald att gå före Herren (Luk 1:15) och bereda hans väg. Johannes hade uppgiften att förbereda Herrens folk att ha kunskap om frälsningen och syndernas förlåtelse (Luk 1:77).
Johannes levde i vildmarken på gräshoppor och honung och med absolut hängivelse till Gud etablerade han ett utmärkt trons fundament.
Om Israels folk hade trott på Johannes och blivit förenade med honom, så hade de etablerat ett påtagligt fundament på den nationella nivån. Alla visste att Johannes var den störste profeten. Ty de hade hört ängelns profetia om hans födelse. Undret då hans far blev stum i templet. Och alla andra under och tecken vid tiden för hans födelse (Luk 1). I Luk 1:65-66, står “Alla de kringboende greps av fruktan. Och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig:
Vad skall det inte bli av detta barn ? Ty Herrens hand var med honom.” (Luk 3:15, Joh 1:19).
Dessutom så var Johannes tro så häpnadsväckande att flera av översteprästerna och folket trodde han kunde vara Messias. Israeliterna älskade Johannes Döparen och löd honom. Och de etablerade därmed det påtagliga fundamentet på nationell nivå. Så folket trodde så mycket på Johannes att fundamentet för att ta emot Messias blev upprättat.
Johannes Döparen hade vittnat att Jesus var Messias. Men sanningen är att Johannes kom i tvivel över detta (Matt 11:3). Och trots att han kom med Elias mission, så förstod han inte och förnekade detta (Joh 1:21). Som ett resultat så blockerade Johannes inte bara vägen för folket att komma till Jesus, utan till sist vände han folket mot Jesus.
Trots att Johannes Döparen lade fundamentet för att ta emot Messias, så förstod han aldrig riktigt att göra Guds vilja. Istället fick han den att arbeta emot Jesus och isolerade därmed honom. Gud hade kämpat desperat för att förbereda Johannes Döparen för Jesus. Men resultatet blev ett stort svek mot Gud.
Jesus övertar Johannes Döparens mission.
Jesus som redan var på jorden kunde inte vänta längre på ett nytt fundament.
Istället för att arbeta som Messias, så fick han själv återupprätta trons fundament, i Johannes position som centralperson. För att göra detta gick han igenom 40 dagar av fasta och bön och utsattes för satans tre frestelser. Därefter försökte Jesus att skapa ett påtagligt fundament (villkoret för att ta bort den fallna naturen) på nationell nivå, genom att förmå israeliterna att följa och tro på honom.
Därför blev han tvungen att göra under så att folk skulle tro på honom. Om Israel hade trott och tjänat Jesus som var i Abels position, så skulle gottgörelsevillkoret för att ta bort den fallna naturen blivit etablerat och därmed också den påtagliga grundvalen för att ta emot Messias bli lagd.
På detta fundament så kunde Jesus ha blivit upphöjd från Johannes Döparens position till Messias, och därigenom kunnat ge pånyttfödelse till mänskligheten och uppfylla syftet med skapelsen.
Men sedan satan hade lämnat Jesus efter de tre frestelserna, så hade satan invaderat översteprästerna, de skriftlärde och folket så att de förkastade Jesus. även bland Jesu tolv lärjungar så fanns en som slutligen förrådde honom.
Och inte ens Jesu tre huvudlärjungar kunde vara förenade i hjärtat med Jesus för att stödja honom. (Matt 26:40), och därmed föll det påtagliga fundamentet samman.
Korsets betydelse.
Folket kunde inte tro på eller ta emot Jesus. Och till och med hans lärjungar föll i otro. Så Gud blev tvungen att offra Jesus som priset för deras synder genom att sända honom till korset. Och endast genom Jesu uppståndelse så kunde Gud börja en ny återupprättelse.
Guds syfte med att sända Messias var för att frälsa det utvalda folket såväl som resten av mänskligheten. Till och med till priset av att överge Jesus till satan, så var Gud tvungen att rädda mänskligheten till Gud för att förhindra Jesus att fullborda sitt verk.
Gud var tvungen att offra Jesu kropp till satan som villkor för gottgörelsen, och därmed rädda mänskligheten som fallit till satans sida.
Satan använde all sin kraft för att uppnå Jesu korsfästelse. Vid den tidpunkten lät Gud Jesu ande uppstå. Denna andliga kropp som satan inte kunde invadera, och därmed öppnades ett rike helt fritt från satan.
Efter uppståndelsen stannade Jesus på jorden i 40 dagar, för att samla sina skingrade lärjungar. Han lärde dem att följa honom med risk att förlora sina liv, och med detta återupprätta fundamentet för Messias.
På detta fundament upphöjdes Jesus från position som andlig Johannes Döpare till positionen som andlig Messias. Därefter började han arbetet med den andliga pånyttfödelsen.
Det rike som Jesus återuppstod i är fritt från satans anklagelser. Så det har blivit en andlig helgedom mot satansk invasion.
Trots detta, oavsett hur mycket en fallen människa tror på Jesus och förenar sig med honom, så är hon fortfarande utsatt för satansk invasion genom sin fysiska kropp. Eftersom ju just Jesu kropp blev given till satan. Därför återstår fortfarande den fysiska frälsningen av människans kropp att uppfylla.
Detta fick Paulus att beklaga sig i Rom 7:22-24, “i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar, den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp ?”
Och i 1 Joh 1:8, så bekänner Johannes: “ Om vi säger att vi är utan synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss ... Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss .”
De av oss kristna som får frälsning genom Jesu Kristi Kors kan fortfarande inte fly från att synda, ty vi syndar fortfarande med våra fysiska kroppar. Icke desto mindre genom att tro på den återuppståndne Kristus så kan vi stanna med honom i det andliga riket fritt från satansk invasion och där uppnå andlig frälsning.
Men för att ta bort vår ursprungliga synd i både kropp och själ, så måste Kristus åter komma till jorden för att uppfylla Guds fullständiga syfte med skapelsen.
Referens: Om Jesus av Yo Han Lee
Det andra Israel.
När Israels folk inte uppfyllde sin mission som centralt land, utvalt för att förenas med Guds son, så började Gud planera det andra Israel, den mångfärgade kristendomen. Därför är de kristna det land som Gud satte upp för att ersätta Israel och därmed vara det förberedda fundamentet för att ta emot Messias. På så sätt skiftade Guds centrala arbete från Israel och judendomen till Kristendomen.
I 400 år så betalade de första kristna i Rom priset för att etablera Kristendomen som statsreligion i romarriket och att bygga ett starkt fundament, genom förföljelse och martyrskap. Senare kom sådana nationer som England och Amerika att bli etablerade som centrala länder för att representera det andra Israel inom Kristendomen. Dessa länder bär ansvaret att förena hela världen kring Gud, och de är grunden för Guds förberedda välsignelse vid Herrens Återkomst.
När en varelse etablerar det fyra positionernas fundament genom att gå igenom tillväxtperiodens tre steg och blir en fullkomlig varelse med en karaktär i tiden och rummet, så blir han samtidigt en varelse som fullbordat talet "7", totala summan av himmelska och jordiska talet. Det är därför hela skapelseperioden för himmel och jord blev 7 dagar. När vi ser på hela skapelsens period som en period, så blir det perioden för fullkomnandet av talet "7". Därför kan vi kalla en viss period för något att bli fullkomligt som perioden för fullbordandet av talet "7". Om vi ser på de tre utvecklingsstegen (utformning, tillväxt, och fullkomlighet) som en period, så blir varje sådan tidsperiod, tiden för fullkomnandet av talet "7". Vi kan nu förstå att hela den sammantagna perioden också är tidsperioden för att fullkomna talet 21.
(Jämför om Adam och Eva växt mot andlig & fysisk
fullkomlighet under 21 år.
Samt Nostradamus profetia om talet 7. övers.
anm.).
Se även Divine Principle & Numerology (eng)
Fram till Jesus kom var judendomen det direkta instrumentet för Guds dispensation. Gud utvalde Abraham, Isak och Jakob till att lägga ett trosfundament. Genom deras efterkommande utsträckte han detta fundament som lades på familjeplanet till en släkt, en stam och sedan en nation. Till denna nation sände Gud Messias för att genomföra sin dispensation och utsträcka den på ett världsvitt plan. Korsfästelsen av Jesus krossade emellertid Guds 2000-åriga dispensation från Jakob till Jesus. Följaktligen måste gottgörelse åstadkommas för dessa 2000 år för att uppfylla Guds vilja. Den fullständiga uppfyllelsen av återupprättelsens dispensation fördröjdes alltså med de 2000 år som följde efter Jesu uppståndelse och vilka man kan beteckna som förlängningsperiod. Denna förlängning var emellertid inte statisk utan medförde framåtskridande med avseende på uppfyllandet av Guds vilja. De 2000 åren från Jakob till Jesus var utformningssteget eller den gammaltestamentliga tidsåldern och de 2000 åren efter Jesus motsvarade tillväxtsteget eller den nytestamentliga tidsåldern. För genomförandet av den nytestamentliga tidsålderns dispensation utvalde Gud de kristna. På grund av korsfästelsen av Jesus var den judiska nationen inte kvalificerad att vara bäraren av Guds nya dispensation. Som källa för studiet av Guds dispensation i den ny-testamentliga tidsåldern måste den kristna kyrkans historia i förbindelse med det Nya Testamentet användas. Guds dispensation i denna tidsålder följde den gammal-testamentliga tidsålderns mönster. Under de båda tidsåldrarna finns det sju parallella religiösa utvecklingar som här nedan jämförs steg efter steg.
På grund av Abrahams fel vid sitt offrande måste hans efterkommande lida 400 år i Egypten. Då judarna hade svikit att erkänna Messias och efterfölja honom, måste deras efterkommande, de kristna, åstadkomma gottgörelse i samma mått, i det att de i nästan 400 år led i den satanska världen. När israeliternas tid av lidande i Egypten var slut sände Gud Moses, för att befria sitt folk ut ur Egypten. De drog in i det utlovade landet, Kanaan, där de hade frihet att tjäna sin Gud. Genom Moses fick israeliterna de tio budorden och ett tabernakel upprättades som deras helgedom. Likadant förhöll det sig när tiden för förföljelsen av de kristna under det romerska riket var förbi. Kejsar Konstantin utfärdade en förordning, som tillförsäkrade de kristna gudstjänstfrihet. Mot slutet av 300-talet förklarades kristendomen som statsreligion. Augustinus och andra betydande män framträdde och genom kyrkokoncilier infördes den apostoliska trosbekännelsen och Nya Testamentet kanoniserades, Följaktligen blev den kristna kyrkan under 300-talet till en institution med en fast grund inom det romerska världs riket.
Efter det att israeliterna hade dragit in i Kanaan, regerades de under en tidsrymd av 400 år av domare. På samma sätt regerade kyrkopatriarkerna eller biskoparna kyrkorna i det romerska riket, Mindre Asien och Nordafrika i ungefär 400 år. Kyrkopatriarkerna förenade så småningom kyrkorna i dessa områden genom upprättandet av fyra biskopsdömen. Bland dem vann biskopen av Rom snabbt makt och erhöll en påves titel. Genom förverkligandet av asketiska ideal vann denna tids munkväsende inflytande liksom även profeternas skola stod på höjden av sin makt under domartiden.
Profeten Samuel smorde Saul till Israels förste konung, På samma sätt krönte påven Leo III år 800 Karl den store och kallade sitt rike "det Heliga Romerska Riket". Detta var första gången som en påve krönte en konung. Karl den store upprättade sedan ett förenat kristet världsrike efter mönster av Augustinus "Gudsstat". I detta Heliga Romerska Rike utvecklade sig länsväsendet. Salomos förenade konungarike uppdelades i Israel och Juda. Det Heliga Romerska Riket delades på liknande sätt efter 118 år i öst och väst.
När konung Salomo vände sig från Gud i det att han införde främmande gudar och underlät att uppfylla templets ideal, delades hans konungarike i Nord- och Sydriket. På samma sätt delades det Heliga Romerska Riket i öst- och Västfrankiska rikena. Karl den stores kröning genom Leo III, senare meningsskiljaktigheter om användandet av skulpturer och bilder i kyrkan liksom tvistemål mellan den östliga och västliga kyrkogrenen med avseende på dogmatik ledde till kyrkosplittring och till upprättandet av den ortodoxa östkyrkan och den romersk-katolska kyrkan. Från denna tidpunkt blev den romersk-katolska kyrkan huvudbärare av Guds dispensation. Under tiden tilltog påvedömet inom den romersk-katolska kyrkan i makt och utbyggde sin politiska och finansiella position vidare. Följaktligen blev det jämnbördigt några av de världsliga härskarna. Påvedömet nådde en hög grad av andlig och världslig makt under påven Gregorius VII:s tid. (1073-1085) För honom betydde påvedömet ett av Gud insatt universalherravälde, som skulle lägga under sig alla jordiska härskare. ännu mäktigare än Gregorius VII vaq Innocentius III (1198-1216) som jämförde förhållandet mellan påven och kejsaren med det mellan solen och månen. Påvarna bannlyste några kejsare och därigenom uppstod många konflikter dem emellan. När Juda och Israel vände sig från Gud och vanhelgade templet varnade Gud dem genom sina profeter och uppmanade dem till bot. Trots detta fruktade de inte Gud. Slutligen bestraffade Gud dem genom assyrierna och babylonierna, som inföll i deras land och förde dem med sig som fångar. På samma sätt väckte även påvarna Guds misshag, då de inte tjänade kyrkan efter Guds vilja. Under denna tidsepok kom det till klosterreformer genom några stora munkar och särskilt genom betydande tiggarmunkar såsom Franciskus av Assisi och Dominikanus. Franciskaner- och dominikanerorden betonade tjänandet av nästan, ett anspråkslöst liv och hängivenhet mot Kristus. Munkarnas uppriktiga livsföring vädjade till förnuftet och samvetet hos varje människa, över alla organisatoriska barriärer, och fick inflytande på livets alla områden.
Å ndra sidan upplyste skolastiken sinnet hos medeltidens kristna, ty skolastikerna framhöll logiken i deras tro. De använde den dialektiska metoden till att lösa det stora teologiska problemet att förena förstånd och uppenbarelse i samklang med varandra. Den störste skolastikern var Tomas av Aquino. Hans syntes, som fick tro och filosofi i samklang med varandra utan att misskreditera någon av de båda visade sig som den mest inflytelserika land-vinningen inom skolastiken, och hans verk bildar fortfarande de grundläggande teologiska riktlinjerna inom den romersk-katolska kyrkan. Under denna tid främjade Hugo av St. Viktor, Mäster Eckart, Johannes Tauler och Tomas av Kempis mysticismen. Genom meditation och sträng självdisciplin försökte mystikerna att möta Gud ansikte mot ansikte och att träda i direkt förbindelse med honom över de formella och ytterliga gränserna av mänsklig erfarenhet. De kände en djup och till och med lidelsefull kärlek till dom i den andliga världen och uttryckte ofta sina känslor i form av poesi eller prosa.
Så uppenbarade Gud sin väg och gav många impulser att beveka de medeltida kristnas hjärtan genom skolastikernas intellektuella beviskraft, munkarnas praktiska tjänst och mystikernas andliga sökande. Trots detta försummade påvarna och prästerskapet sina plikter som den kristna världens heliga fäder, blev moraliskt korrumperade och vanhelgade kyrkan genom insamlandet av omåttliga offergåvor och oberättigade påvliga skatter.
Gud straffade dem slutligen genom en hednisk nation. Detta skedde genom korstågen. Sedan 1071 var Jerusalem i de turkiska seldschukernas besittning. De kristnas pilgrimsfärder stördes i stor utsträckning och den heliga platsen vanhelgades av turkarna. Påvarna planerade korstågen för att återerövra det heliga landet. Inom en i tidsrymd av 2OO år organiserades och genomfördes sju Stora korståg. Alla slutade de med nederlag och det heliga landet kunde inte vinnas tillbaka. Korsfararna måste lida på ett ytterst tragiskt sätt.
Korstågens misslyckande fick förlusten av det påvliga anseendet som följd och befolkningens förtroende, nitälskan och hängivenhet gentemot kyrkan inskränktes starkt. Många adelsmän och riddare föll i striden eller förlorade sin förmögenhet. Detta bidrog till länsväsendets sammanbrott.
Israeliterna fördes som fångar till Babylonien och förblev där i sjuttio år. När påvedömet trots många varningar och bestraffningar inte korrigerade sina fel, sändes det på liknande sätt till Avignon i landsflykt och förblev där sjuttio år under den franska monarkins kontroll. Det var en period av förödmjukelse för vatikanen och kyrkan.
Efter det att israeliterna tillbringat sjuttio år i babylonisk fångens- kap, erövrade Cyrus av Persien Babylon och tillät israeliterna att vända tillbaka till Palestina. Deras återkomst ägde rum i tre omgångar inom en period av 140 år. På liknande sätt delades påvedömet mellan Rom och Sydfrankrike när de sjuttio åren av påvarnas fångenskap var till ända. Senare ägde en ytterligare uppdelning rum. Dessa delar sammanslöts slutligen igen och påvedömet i Rom åter uppstod på nytt.
Under korstågen och särskilt efter Konstantinopels fall på 1400-talet flydde många lärda till Italien med de gamla grekernas litterära mästerverk på originalspråket. På detta sätt började återuppblomstringen av de klassiska tankarna, bekant som renässansen. Diktare och berättare som Petrarca och Boccaccio var de litterära mästarna som anslöt sig till renässansens stora målare och bildhuggare och införde den humanistiska åskådningen med dess evigt friska glädje över människan och över naturen, Marco Polos och Kolumbus upptäckter vidgade europeernas horisont. Dessutom hade livet för den enkla människan ändrats kolossalt genom uppkomsten av handelsstäder som nu blivit oberoende av adeln. Under denna tidsrymd ägde medeltidens högsta teologiska utveckling, skolastiken, och uppkomsten av universiteten rum. Dessutom gjorde sig hos det enkla folket den längtan att tillägna sig vetande märkbar och önskan om fria studier tilltog snabbt. Det uppstod ett nytt nationellt medvetande bland de olika europeiska folken. Dessa faktorer verkade understödjande och stimulerande på renässansen.
Renässansens huvudtankar hänförde sig till humanismens, individualismens och realismens krav. Den eftertryckliga betoning som lades på att bilda sig omdömen genom förnuft och inte genom blint erkännande av påve-dömets auktoritet liksom på det innevarande jordiska livet och naturens skönhet, var likaså karakteristiskt för renässansen. Människorna tillbakavisade juden-domen och studerade ivrigt de grekiska klassikerna. Renässansen gav den vetenskapliga forskningen nytt uppsving och följden därav blev uppfinnandet av kompassen, krutet och tryckpressen. Bland andra uppställdes Kopernikus teori. Renässansen var en reaktion mot livs- och världsåskådningar på grundval av askes, världsfrånvändhet och kollektivism inom den medeltida kristendomen. Tendensen till realism och njutningslystnad kunde lätt föra mänskligheten bort från kyrkan. Renässansen i sig själv var en hedonistisk rörelse.
Fastän judarna under landsflykten vidgade sin horisont med avseende på sin livsuppfattning så blev de emellertid mer världsligt sinnade. Efter sin återkomst till Palestina inledde de religiösa reformer och återupprättade så sitt förbund med Gud. På liknande sätt vidgade de medeltida kristna sin horisont efter korstågen under inflytande av renässansen och blev världsliga. Kyrkans mera omfattande världsåskådning var emellertid bara en yttre förnyelse och följden därav var förvärldsligande och ytlig humanism och skulle inte resultera i en andlig väckelse.
Trots detta hjälpte renässansen de kristna att återupptäcka det viktiga användandet av förståndet liksom intuitionen för att kunna förstå Gud och hans vilja. Alla dessa ting liksom den enskildes värde, betydelsen av människans jordiska liv, frihetens ideal och naturens skönhet, som medeltidens världs-frånvända, asketiska kristendom hade förlorat ur sikte fördes åter fram i ljuset. Målet för den gudomliga försynen är återupprättande av människan och världen i dess helhet. När människans jordiska liv försummas är människans återupprättelse ofullständig.
Dessutom blev, genom införandet av studiet av det grekiska språket fler och fler kristna i stånd att läsa Nya Testamentet på originalspråket. Detta faktum ledde till en bättre förståelse för Jesu ord. Det vitt utbredda läsandet av Nya Testamentet hjälpte lekmannen till en klarare inblick i den romersk-katolska kyrkan, vilken hade avlägsnat sig långt från de kristna principerna.
Den nyuppkomna och snabbt tillväxande medelklassens människor fastställde, att de nu som självständiga människor kunde befria sig från sina länsherrars grepp. Detta hade till följd att de snabbt vann självförtroende och utvecklade förmågan att lösa livets problem genom sina egna initiativ. De började ifrågasätta andlighetens uppförande och moral liksom kritisera kyrkans praxis.
De 400 åren från den protestantiska reformationen till det första världskriget var en förberedelseperiod för Kristi återkomst. Alltsedan tiden för deras landsflykt konfronterades judarna med många främmande trosriktningar och övertog några av dessa tankar sin teologi. Denna tendens till religions-sammanblandning vidgade deras synsätt, men bröt mot den mosaiska traditionens renhet. även den kristna kyrkan stötte under de närmaste 400 åren på nya tankesätt genom upplysningen, darwinismen, marxismen och liberalismen. Detta faktum hade gynnsamma men även ofördelaktiga effekter med avseende på utläggningen av Bibeln och på kyrkans förhållande till världsligheten.
Renässansen fick ett dynamiskt inflytande på medeltidens lekman. Härtill kom ytterligare det faktum att kyrkan tycktes honom ytterst fördärvad och korrumperad. I hans ögon hade kyrkan blivit identisk med ett oerhört system för finansiella utpressningar, fullt av habegär inställt på att skaffa guld från alla delar av Europa till Rom, där lyx, materialism, respektlöshet och till och med horeri obehindrat tycktes härska bland andligheten. Dessutom föreföll kyrkan mycket efterbliven i en tid av mäktigt framåtskridande. I en föränderlig värld representerade kyrkan en stel institution, konservatism, likformighet århundraden igenom med hänsyn till en obeveklig lagform, en bestämd typ av gudstjänst och levnadssätt för varje människa. ännu sämre var en gapande klyfta som hade uppkommit mellan religion och liv, och kyrkans oförmåga att tillgodose människornas andliga behov antog skrämmande former. Slutligen började de fromma lekmännen inte litet förfärade över kapitalismens och nationalismens sekulariserande effekter att kräva ändringar inom kyrkan för att realistiskt bringa dess fördelar till resultat. Tidigare på 13- och 1400-talet genomförde John Wycliffe i Nordeuropa och Johannes Hus i Böhmen lokala begränsade reform-rörelser, emellertid med ringa framgång.
Den 31 oktober 1517 satte Martin Luther (1483-1546) upp de bekanta 95 teserna på slottskyrkan i Wittenberg, ett detaljerat angrepp mot handeln med påvliga avlater. Den tyska befolkningen var till största delen på Luthers sida och hela provinser övergick mycket snart till den protestantiska tron. Fram till Luthers död hade hans reformer utbrett sig överallt i Tyskland och därutöver i Danrnark, Norge, Sverige och i de baltiska staterna.
En radikalare reformation ägde rum i Schweiz genom Ulrich Zwingli. Han kämpade för en återgång till Nya Testamentet som grundläggande källa för kristen sanning och förmådde Zûrichs invånare att avlägsna alla bilder och kors och att sluta med den romersk-katolska kyrkans ritual.
Guillaume Farel, en kraftfull ung predikare, vann staden Genf för reformationen. Farel tog Jean Calvins hjälp i anspråk för att genomföra sin reformation. Calvin åstadkom en sinnesändring hos Genfs medborgare i riktning mot puritansk rättfärdighet. Han upprättade ett system för kyrkoförvaltning efter förebild av den första kristna kyrkan och införde ett undervisningssystem för utbildning av protestantiska ledarkrafter.
John Knox, som tillfälligt uppehöll sig i Genf blev direkt påverkad av Calvin. Han vände tillbaka till Skottland och upplevde den stora triumfen att få se "trosbekännelsen", förklarad och antagen av protestanterna och stadfäst av det skotska parlamentet.
I England hade reformationen under tiden vunnit en liknande ställning. Henrik VIII:s personliga önskan om en förändring i sitt äktenskapliga stånd öppnade vägen för den av nationen önskade religiösa revolutionen. Konungen fann genast adelns stöd och England förblev alltsedan dess protestantiskt.
Förutom de nationella reformationsrörelse gick skriftforskare i hela Europa sina egna vägar för att åstadkomma en ännu radikalare brytning med kyrkans för- fattningsmässiga auktoritet. Bland dem var vederdöpare, unitarier och fri-kyrkliga.
På 1300-talet översatte John Wycliffe Bibeln från det latinska till det engelska språket. Under reformationen översatte Luther den Heliga Skriften till tyska. Därigenom kom Bibeln, som tidigare bara var tillgänglig för prästerna, i händerna på den enkla befolkningen på deras eget språk.
Den protestantiska reformationen förändrade hela den religiösa bilden i Europa och förnyade kyrkan. Guds ord gavs tillbaka till folket. Den gudomliga försynen med avseende på reformationen var kyrkans återupprättelse och väckandet av människornas hjärtan till förberedelse på Guds nya dispensation, Kristi Återkomst.
De båda stora rörelserna under denna tidsperiod var renässansen och reformationen eller återuppblomstringen av hellenismen och judendoimen. Hellenismens återuppblomstring var humanistisk, världslig och ytlig medan judendomens var biblisk, andlig och invärtes. Detta var alltså ytterligare ett uttryck för Kain (i renässansen) och Abel (i reformationen).
1700-talet karakteriserades av upplysningsrörelsen, som företrädde den förnuftsmässiga, liberala, humanitära och vetenskapliga tankeriktningen. Denna rörelse trängde in på livets alla områden: religion, litteratur, konst, filosofi, vetenskap och politiska inriktningar. Den fann uttryck i mångfaldiga former i olika delar av Europa. I England uppstod deismen, en form av religion i upplysningens sinne. Deismen var emot en formell religion och övernaturliga uppenbarelser. I betraktande av ett mekanistiskt universums järnlagar tillbakavisade deisterna alla under och ett gudomligt ingripande.
Under mellantiden infördes Darwins utvecklingsteori som stod i motsats till skapelsens teori. Ludwig Büchner och Ernst Haeckel försvarade en mekanistisk materialism, vilken inte lämnade rum för någon Gud. Därutöver utövade den histo-riska materialismen hos Marx och Engels ett stort inflytande på människornas sinnen.
På den andra sidan verkade pietismen i Tyskland under ledning av Philipp Spener och Herman Francke och den böhmiska brädraförsamligen, ledd av greven Zinzendorf vilka betonade återuppväckandet av bibelstudiet och ett liv i överensstämrnelse med Guds ord.
George Whitefield och John Wesley utbredde sina glödande väckelsebudskap över hela England och under deras inspirerande ledning omfattade en stor väckelse landet. De lade stor vikt vid inre omvändelse och pånyttfödelse och grundade metodistkyrkan. I Amerika genomförde stora förkunnare såsom Jonathan Edwards evangelisationen och den stora väckelserörelsen fann hänförda anhängare i många delar av landet. Egna mystiska erfarenheter förmådd George Fox att grunda föreningen av vännerna eller kväkarna för att kunna praktisera en djup och enkel tro. Emanuel Swedenborg, en annan människa med stora andliga gåvor utforskade den andliga världens hemligheter och under, Genom sina imponerande skrifter uppenbarade han den osynliga verkligheten och hjälpte människorna att erfara en omedelbar gudsnärhet.
De filosofiska systemen enligt Kant, Fichte, Hegel, Schelling och Schleiermacher bidrog till en positiv andlig livsuppfattning i motsats till de samtida mekanistiska och materialistiska teorierna. Dessa varandra motsatta livsåskådningar representerade Kain och Abel. Genom filosofisk och andlig ledning av de som representerade Abel fann många ting sin förklaring och en mer omfattande förståelse för Guds väsen blev möjlig. Medan satan hade inflytande på många lärda för att orsaka tvivel och förvirring och förstöra Guds verk, fann Gud andra människor, som han kunde inspirera och väcka för att berika det andliga livet under denna tidsepok.
Under mellantiden började den industriella revolutionen i England. I näringslivets struktur inträdde oerhörda förändringar, genom övergången från ett stabilt lanthushållnings- och handelssystern till en modern industrialism. Maskiner framställdes hittills av trä och drevs av vattenkraft och vind. 1700-talet medförde omställning till ångkraft genom James Watt (1736-1819). Uppfinningar såsom spinnmaskinen och den mekaniska vävstolen gjordes och England uppsteg som textilvärldens medelpunkt. Kolgruvsdrift och stålproduktion var av största betydelse. Industrialiseringen fick världsvida följder.
Hela nationer fick uppleva en omvandling genom denna revolution. Genom den industriella revolutionen skulle bättre förhållanden inom näringslivet skapas och den fysiska omvärlden föras upp på en högre nivå i förberedelse för den nya tidsåldern.
Genom den franska revolutionen, som började år 1789, avskaffades monarkin och den första republiken grundades. Den franska revolutionen förstörde den gamla politiska strukturen i Europa och jämnade vägen för 1800-talets liberalism. Revolutionen igångsattes av ateistiska filosofer som ville störta den absoluta monarkin och ersätta den med en regering, i vilken makten skulle utövas genom tre organ. Genom den amerikanska revolutionen som föregick den franska revolutionen med tretton år, inrättades den första nationella demokratiska regeringen. Motiveringen till den amerikanska revolutionen var emellertid en helt annan än den till den franska revolutionen. Liksom i Amerika så var även i England det religiösa inflytandet till största delen ansvarigt för ändringarna i regeringsformen. Så uppstod den moderna demokratin, varvid den franska revolutionen kan betraktas som stående i Kain-position och dess amerikanska motstycke såsom stående i Abel-position.
Med uppkomsten av de moderna nationalstaterna och tidsåldern av forskning och upptäckter framträdde i västvärlden imperialism. Genom den industriella revolutionens framåtsskridande blev det nödvändigt för de ifrågavarande staterna att finna nya avsättningsmarknader och råvarukällor. Genom kolonier infördes det europeiska herraväldet med tvång med en tilltagande högfärd gentemot de in- födda. Stimulerade av merkantilismen upprättade spanjorerna, portugiserna, engelsmännen och fransmännen mäktiga riken.
1800-talet var en stor protestantisk tidsålder. Till de genomgripande förändringarna i den yttre livsföringen ägde även på det religiösa planet två särskilt framträdande utvecklingar rum: Organisationen av den världsvida protestantiska missionen och den snabba utbredningen av söndags-skolrörelsen. Med avseende på missionsverksamheten hade katolikerna redan länge genom jesuitorden visat vägen. När holländarna på 1600-talet grundade handelsnederlag i Ostindien, uppmuntrade de missionärer att följa med dem. Kyrkan i England kände sig ansvarig för de amerikanska indianerna och or- ganiserade föreningen för evangeliets utbredande i Nya England. Europeiska riken sände kristna missionärer till kolonierna. På detta sätt tjänade till och med imperialismen förkunnandet av evangelium i de mest avlägsna delarna av världen. Kväkarna sände missionärer till Västindien, Palestina och till olika delar av Europa, Den böhmiska brödraförsamlingen främjade under 1700-talet energiskt missionen.
Baptisternas förening för evangeliets utbredande bland hedningarna sände William Carey till Indien. År 1795 grundades Londons missionsförenings överkonfessionella grupp. Därpå följde grundandet av andra konfessionella missionsföreningar.
För att vara de energiska brittiska ansträngningarna att utvidga den kristna världen jämbördiga grundades de Amerikanska Kom- missionsrådet för utländsk mission. Följden därav blev grundandet av liknande organisationer genom andra amerikanska kyrkor. även i Danmark, Tyskland, Frankrike och Schweiz uppstod liknande sällskap.
År 1780 inrättade Robert Raikes den första söndagsskolan i England. Därav blev resultatet att söndagsskol-rörelsen spelade en betydande roll i det religiösa livet under 1800-talet. Den utbredde sig snabbt över de brittiska öarna och den europeiska och den nordamerikanska kontinenten. År 1907 grundades söndagsskolornas världsförening.
Dessa missionsrörelser hade ett mycket livgivande inflytande på det kyrkliga livet i hela världen och förde med sig en fullständig förändring av det kristna livet. De gjorde världen uppmärksam på Kristus och hans profetior för att förbereda människorna på återkomsten. Med 1900-talets inbrott hade kristendomen på det hela taget dragit omätlig fördel av den världsvida sammanslutningen av kristna av alla kulturer och raser.
1900-talets föreningssträvanden är ett klart uttryck för Guds vilja att förena mänskligheten i denna tid. Grundandet av Nationernas Förbund, Förenta Nationerna och ekonomisk sammanslutning på näringslivets område liksom önskan om sammanslutning av de nutida ekumeniska rådens församlingar och fusionen av kyrkor är utomordentligt tydliga tecken på den nuvarande övergången från splittring och skiljande till endräkt och förenande. Masskommunikationsmedel och snabbare resmöjligheter har fört människor från motsatta världsdelar närmare varandra.
I denna utveckling av världssituationen kan vi förnimma hur Gud genomför sin förberedelseplan. Såväl människors hjärtan som även deras fysiska omgivning utvecklades hela tiden högre för att förbereda mänskligheten på den kosmiska händelsen, Kristus återkomst.
Emanuel Swedenborg (1688-1772), var en välkänd vetenskapsman
vars andliga sinnen blivit öppnade.
Han började en systematisk undersökning av den andliga världen
och avslöjade många av dess hemligheter, med sina andliga
sinnen öppnade. Trots att hans undersökningar länge
förkastades av teologer, så har nyligen dess värde blivit
upptäckt, allt eftersom fler och fler människor haft kontakt
med den andliga världen.
Detta har hjälpt till att forma Abels synsätt, och påverkat den demokratiska värld vi har idag.
Examples from our Age by Farley Jones and Carl Rapkins
